Missbruk är inget jag förespråkar. Egentligen är jag nog helt emot det. Jag brukade nog tänka så, att alla kan ta sig ur det bara man vill. Att man inte behöver det. Det gör man nog inte heller, behöver det alltså. Fast ändå hamnade jag där. Där jag sa att jag aldrig skulle hamna. Där ingen trodde jag skulle hamna.
Jag hatar att vara fast i något jag inte kan ta mig ur, att känna att jag inte klarar mig utan. Jag hatar att gå runt och få panik om någon skulle råka titta ner i min väska och se de där oranga burkarna. Jag hatar att jag inte kan ta mig ur det.
Om du är där och känner likadant. Låt någon få reda på det, inte så som jag gjorde, låta någon som bryr sig lite halvt men som ändå inte gör något bättre. Hitta någon som skakar livet i dig och visar att den är där för dig oavsett. Någon sådan har inte jag. Inte fysiskt iallafall. Ingen som kan ta tag i mig och säga nu är det bra! Eller så är det bara jag som inte ser det.
Du är bra oavsett. En jävla tablett gör det inte bättre i längden. Det blir bara sämre jag lovar dig. Om du inte hamnat där än så tänk inte ens tanken att närma dig det. Helvetet som är så uppenbart nu att du bara vill bort med det vad som än krävs är ingenting jämfört med var som väntar dig. Jag vet och du ska inte hamna där.
Jag är ledsen att du ens tänker så nu men det finns hjälp att få. Jag tog inte paraplyet när det räcktes till mig så nu står jag här mitt i stormen utan skydd, gör inte samma misstag som jag gjorde. Ta hjälpen och den utsträckta handen för det är vad som kommer rädda dig. Jag lovar att göra allt för att hjälpa dig.
