Det är svårt att förklara smärtan av att vara tillbaka på ruta ett. Svårt att förstå att vi förlorade vår bebis för 2 månader sedan om 4 dagar. Svårt att förstå att min största kärlek i livet är i sin kanske mörkaste period någonsin i livet. Svårt att känna känslan av att jag inte räcker till för honom. Han har alltid funnits där för mig och jag är rädd att jag inte finns där för honom. Har jag dragit in honom i detta? Svaret är ett enkelt ja. Det är jag som är ett enda psykiskt instabilt kaos. Det är jag som inte ens kan ge honom ett barn. Det är jag som gjort honom osäker på om han räcker till när jag inte slutat med droger fast att han alltid funnits där, stöttat mig, aldrig lämnat mig och tagit hand om mig. Det är jag som är problemet. Jag är rädd. Jag är så rädd.
Jag har gråtit hela dagen för jag är rädd. Rädd för att förlora honom. Om jag gör det, om han tillslut inte orkar mer och lämnar mig eller ännu värre lämnar jorden då följer jag efter. Jag kan inte leva utan honom och de känslan skrämmer mig.
Mitt välmående är så trasigt, jag är så sönder att jag inte längre lever för min skull eller för jag älskar mig och livet. Jag lever för att jag älskar honom.
Det värker i mitt hjärta. Det gör på fullaste allvar, helt seriöst, fysiskt ont att älska, sakna och leva i konstant sorg.
Jag vill just nu bara att allt ska ta slut. Jag vill inte dö, inte lämna livet eller de jag älskar, jag vill bara inte leva längre.
