Bill, Bo och Baxa: Stad utan slut

*4*

Innan Bill ens slutat slå med det smällande metallröret mot parkbänken var den första Vännen framme hos honom. En lång tjej med kort hår och glasögon som med några snabba tryck på Lyssnaren hamnade i kontant med centralen. Snart kom ännu flera Vänner. En kille med hörlurar runt halsen nickade snabbt åt Bill och den långa tjejen. En ung flicka, knappt äldre än Bo, med mörka shorts.

Bill förstod inte var alla kom ifrån, det gick alltid fort när Vännerna kom och de dök upp från de mest oväntade håll men plötsligt stod de alla samlade runt honom.

– Han sprang ditåt, sa Bill och pekade med Magnon nerför gatan där mansbarnet med hatten, katten och Bo nyss sprang.

Längre ner på gatan kom Bo allt närmare tjuven. Med den höga svarta hatten som svajade från kant till kant var han lätt att hålla koll på bland allt folk. Sen såg hon hur folkmassan började lösas upp, hur fler och fler folk förde handflatorna till öronen, Vänner som lyssnade på Lystringen, förstod vad som var på gång och började speja efter tjuven med hatten.

Katten sprang först, en lurvig hårig björn som studsade mellan benen på folk. Den smet runt hörnet på ett hus med barnmannen tätt efter. Bo tog i allt vad hon kunde, hon var bra på att springa och vann alltid över Bill trots att han var äldre än honom. Men när hon själv kom runt hörnet behövde hon inte springa mer.

På marken låg barnmannen, i en hög av människor och ben som hade lagt sig på honom, höll i armarna och såg till att han inte sprang någonstans. Vännerna hade vunnit, igen. Bo kände en våg av trygghet, att det fungerade, att man alltid kunde lite på vännerna och deras lystringar.

Bakom sig hörde hon snart Bill komma flåsande. De såg på hur Vännerna samlades runt barnmannen, hur hans korta ben med svarta stövlar sparkade i marken och försökte komma loss, någon knappade på lystringsknappen och snart hördes det låga surrandet från en Elorm som ringlade genom folkmassan.

Den gled fram till folkmassan, en förarlös lång och smal silvertub rullandes på ett hundratal korta ljud. Ett fack öppnades i mitten och Vännerna föste in barnmannen där, rocken släpandes i marken och stövlarna på sned. Men då såg Bo att gubben saknade någonting.

Hatten.