Bill, Bo och Baxa: Stad utan slut

2. Barnmannen

– Ta silversnöret. Kattdjur gillar att leka med snören. Gör en ögla i ena änden. Kasta sedan fram den andra änden på marken nedanför bänken. Dra snöret sakta från sida till sida så kommer katten vilja leka med den. När katten så hoppar ner från bänken för att fånga snöret, så kastar du den andra änden av silversnöret runt den och drar åt. Då kommer katten fastna i öglan så kan vi ta hem den sen.

– Ta hem den? sa Bo och undrade hur länge Bill skulle behöva tänka för att ta reda på hur man matar och badar och nattar en katt.

– Eller kanske inte ta hem den. Men om du fångar den med silversnöret kan du klappa den.

Bo lossade på silversnöret som var knutet flera varv runt midjan som ett bälte. Det vägde lätt, glimrade till i solen. Hon måttade med ögonen och knöt en ögla som såg ut att vara stor nog att rymma katten. Gjorde sedan som Bill hade räknat ut och kastade fram den änden av silversnöret.

Kastet var perfekt, ingen kunde hantera silversnöret som Bo, och landade på marken precis nedanför bänken. Hon knyckte till med handlederna och drog snöret från sida till sida.

Men katten satt still.

Den tittade på snöret, följde det med de där smala springorna till pupiller, men rörde sig i övrigt inte ur fläcken. Sen ställde den sig upp, på baktassarna, och börjar vifta med framtassarna. Som om den var en hund på en sådan där cirkus, eller som att den ritade någonting i luften.

Bo tittade på Bill, och Bill tittade på Bo. Ingen av dem hade sett någonting liknande förut. Dels en katt, det här var första gången de sett en sådan levande, dels en katt som står på bakbenen och målar med tassarna i luften.

De började fnissa tillsammans när en svart klump plötsligt kom farande från sidan. Bo kände hur någonting ryckte till runt halsen – kedjan med nyckeln – och drogs undan. Klumpen såg Bo nu i själva verket var ett barn. Fast ett stort barn. Som en vuxen i ansiktet med grov näsa och prickiga kinder, men som ett barn i kroppen. En barnman. De hade hört talas om sådana förut, men aldrig sett dem. Barnmannen var kort och rund, med röda byxor, svart kavaj med guldknappar och en sanslöst hög hatt på huvudet. Han mumlade någonting för sig själv, ignorerade Bo och Bill fullständigt där han stod bara någon meter framför dem och höll upp kedjan med nyckeln i luften samtidigt som han studerade den noggrant.