Bill, Bo och Baxa: Stad utan slut

*7*

Han såg förvånad ut, när han möttes av Bill och Bo utanför hissen. En gänglig pojke med kort hår och breda axlar, och bredvid honom en flicka med kortklippt lugg och knutna nävar.

– Du ska inte ta ett endaste steg, hör du det. Tjuvgubbe. Ge tillbaka min nyckel.

barnman tittade på flickan och sedan på pojken. Sedan tillbaka på flickan.

– Nyckel? Har du en nyckel?

– Jag hade, tills du tog den ifrån mig.

– Vi behöver inga nycklar.

– Jag behöver den, för det är min.

– Har du flera nycklar?

– Strunt i det gubbe, och ge tillbaka den du tog.

– Vi behöver inga nycklar i Stormana. Vad ska du med en nyckel till?

– Det har du inte med att göra, sa Bo och tog ett kliv närmare för hon började tröttna på den här barnman. Men det är min nyckel, inte din. Säg åt din katt att komma hit, och ge tillbaka min nyckel.

– Katt?

– Ja. Katt.

– Finns det katter?

Nu hade också Bill tröttnat på barnmans omvägar och undanflykter.

– Vi såg den båda två, sa han. Ni tog nyckeln tillsammans.

– Menar ni en riktig katt? Med svans?

– Du kastade in nyckeln i hatten, och sen tog katten hatten och sprang iväg.

– Vi sprang efter, sa Bo, men sen flög den bort.

– Flög den bort? Sa barnman och för första gången lät han på riktigt förvånad, som att det här var någonting nytt även för honom.

– Med hatten som fallskärm, sa Bill.

barnman började klucka, försökte dölja sitt skratt bakom en smutsig hand innan han gav upp, skrattade högt och slog händerna på knäna.

– Hatten som fallskärm? Sa barnman. Hade han det?

– Flög från ett hus till ett annat, sa Bill.

– Strålande, det är alldeles strålande. Det är jag som har lärt honom det. Allting handlar om termik. Och tajming. Trodde inte han hängde med när jag visade honom, han är bara en katt, men ta mig tusan. Han fixade det alltså? Då blir det godis ikväll.

Bo gick fram och sparkade barnman på benet. Hon visste att man inte fick göra så, att Bill skulle bli arg på henne och bli så där röd om kinderna han bara blev när hon gjorde någonting riktigt dumt men det spelade ingen roll: den här barnman ska inte stjäla det viktigaste hon har, och sedan stå och skratta och prata om godis.

– Det blir inget godis varken för dig eller för din flygande katt om jag inte får min nyckel nu.

– Jag har ingen nyckel, sade barnman och lutar sig mot hissens dörrar samtidigt som han masserar benet Bo just sparkade på. Men eftersom du tjatar så undrar jag: har du några andra nycklar?

Han rätade på sig och tittade på dem. Bill hade inte ens hunnit säga till Bo för den där första sparken och vet att det var en till på väg. Och Bill håller med om att barnman förtjänade en smäll till. Men han var också, till skillnad från sin lillasyster Bo, stor nog att förstå att en spark till knappast hjälpte dem att få tillbaka den där nyckeln.

– Ja, det har vi, sade han och fick genast barnmans uppmärksamhet. Flera stycken, vi har massor med nycklar.

Bo tittade på honom, för en sekund blev Bill rädd att hon ska fråga honom rakt ut varför han ljög men det gjorde hon inte. Hon bet ihop läpparna och förblev tyst istället. Och nu hade Bill barnmans fulla uppmärksamhet.

– Massor med nycklar?

– Ja.

– Vad då för några nycklar?

– Såna där gamla i metall. Som man hade förr i tiden.

– Såg dom ut som den andra, som ni idag?

Bo sparkade till honom igen, ännu hårdare den här gången.

– Där ser du, du vet visst vilken nyckel vi pratar om.

barnman svarade inte, blängde på Bo och mumlade någonting som ingen av dem hörde och tittade sedan på Bill.

– Kan jag få titta på dem? På era nycklar? Jag letar nämligen efter en sådan där gammal nyckel. Jag kanske kan ta hand om dem åt er? Det är ju ingen som behöver nycklar idag.

Bill var inte van vid att ljuga och kände hur nervositeten steg av tanken på att bli avslöjad. Men Bo behövde den där nyckeln, och det betydde att Bill också behövde den. För den där stora lögnen emellan dom två, som bara Bill vet men inte Bo.

– Vi kan visa dig alla våra andra nycklar, sa Bill. Om du tar fram den du tog från oss idag.

barnman såg sig omkring, sneglade på hissdörrarna, på omgivningarna runt omkring och på folket som passerade utan att lägga märke till de tre.

– Så får det bli, sade han och sänkte sedan rösten. Då går vi till Katten.