Bill, Bo och Baxa: Stad utan slut

1. Katten

Hon hade aldrig sett en katt förut. Och de hon hade sett på bild var alla mindre än den här. De hade inte så mycket hår, inga öron som låg tryckta bakåt på skallen, ingen svans som slog fram och tillbaka.

Hon såg sig runt på gatan, men ingen annan verkade lägga märke till den. Försiktigt ryckte hon i armen på Bill.

– Titta! En katt!

Bo fick anstränga sig för att inte höja rösten. Hon var rädd för att skrämma bort katten men samtidigt kände hon hur blodet började rusa runt i kroppen. Hon ville gärna känna på den, den stora svartgrå pälsen runt huvudet fick den nästan att påminna om små björnar hon hade sett på bild.

– Kom, vi går närmre.

Bill var fortfarande tyst. Hon visste vad det berodde på. Han tänkte. Ibland kunde det ta väldigt lång tid för honom att svara, eller att äta, eller att gå, eller att göra vad som helst, för han var alltid tvungen att tänka klart först. Och nu hade han ögonen spända på katten framför dem, och han trodde nog inte att det var sant.

Bo tvingade sig själv att räkna till tre, men hann bara till ett innan tålamodet tog slut och hon började dra med sig Bill i armen.

Katten satt på en bänk på andra sidan torget. Runt omkring den gick folk förbi men ingen lade märke till den. Katten däremot tittade på Bo och Bill med gula ögon och svarta pupiller. Svansen slog snabbare, ögonen blev allt smalare för varje steg de närmade sig.

– Jag tror den är på riktigt, viskade Bill.

– Jag vet!

– Vad ska vi göra med den?

Bo svarade inte. Bill hade alltid så många frågor och hon hade lärt sig vilka man behövde svara på och vilka man kunde strunta i. Istället började hon gå med allt försiktigare steg närmare katten. Hon visste inte vad hon ville göra med den, men hon visste att när hon väl var framme vid bänken där den satt skulle hon komma på något. Mest av allt ville hon nog känna på den där långa håriga pälsen. Kanske också på svansen. Det var som att den levde ett eget liv, slingrade och slog på parkbänkens ryggstöd medan resten av kattens kropp var helt still.

Hon kände på nyckeln som hängde i ett snöre runt halsen. En platt nyckel i smutsigt metall. Inte mycket för någon annan, men för Bo en sak att hålla i fingrarna när någonting blev för spännande, för nervöst.

Bill la sin hand på hennes axel och rätade på ryggen. Nu hade han tänkt klart.