Han är min

Kapitel- 1~ Prolog

Jag har bodde i Parix i mer en ett år nu. Det är en fin stad. Här finns underbara människor, perfekt natur och stora hus. Jag har fått vänner. Blivit omtyckt, älskad och känt mig hemma. Men det saknas något, något så stort att det inte går att sätta ord på. Saknade är stor. Av någon som verkligen förstod mig.

Jag är rädd, rädd för framtiden, rädd för dagar som inte ens kommit. Det gör mig galen att inte veta. Inte veta vad som ska hända imorgon, eller om en minut. Sånt får man leva med. Att inte veta. Att vakna på morgon och inte veta vad som ska hända nästa minut, gör mig galen. Jag har inte alltid varit såhär inte sedan dagen då det hände.

Jag är Bella, bella den blyga tjejen med inga vänner, inget liv. Eller jo, liv har jag ju men jag har svårt att leva de. Jag är Bella med dem rika perfekta föräldrarna, ingen tuff barndom, ingenting. Mitt liv är tråkigt. Jag vaknar tidigt går och lägger mig sent. Har A i det mesta och alla ser mig som nörd, förutom lärarna som ser mig som en duktig och mycket skötsam elev. D.v.s att jag är inte är en riktig tonåring. Inga fester, ingen alkohol, inga kortkort kjolar och absolut ingen moped.

Jag är inte speciellt vacker med mitt alldeles för mörka hår och safir blå ögon. Jag är smal, inga tecken på former över huvudtaget. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut, inte längre. Jag orkar helt enkelt inte. Förr va det lätt. Lätt att vakna på morgonen och känna sig speciell. Att gå upp och längta till något. Jag var glad, skrattade, och sjöng. Possessiv var mitt förnamn, inte längre. Inte sedan dess.

Men detta va då, mamma säger alltid till mig att "leva i nuet". Att inte tänka tillbaka på de som har hänt. Att släppa taget. Men det är för svårt. Jag kan inte låta det bästa i mitt liv bara försvinna. Jag kan inte släppa taget. Det tror jag aldrig att jag kommer kunna göra.

Det som hände var hemskt. För hemskt för att faktiskt vara sant. Jag minns hur jag vaknade upp alldeles för många gånger och trott, att allt var en dröm.
Att jag kunde vakna upp och fortfarande känna honom vid min sida. Känna han hjärta slå mot min kind. Och se hans vackra leende. Men jag kan inte. Allt är över.

Jag hade aldrig kunnat veta att en person kan sätta mig i en sådan sorg på mindre än några minuter. Mindre än en sekund. Jag minns hur jag faller men ingen fångar mig. Jag vet att det är försent. Varför kämpa, när man vet att det inte är lönt.

Att tro och att veta är två helt olika saker. Jag trodde att han skulle komma tillbaka. Att han skulle kyssa mig varm igen. Att han skulle krama mig igen. Se mig i ögonen och säga att han "älskar mig". Jag behöver bara höra det en gång till. En gång jag ber. Men jag vet att detta inte är verklighet.

Jag kan inte få tillbaka det jag en gång förlorat. Det är som när du tappar en tand jo visst den växer ut igen men det tar tid. Ibland längre tid än för de andra. Jag är tom. Vet inte vart jag ska ta vägen och det är väl därför jag är så rädd. För jag vet inte vilken väg jag ska gå, jag vill inte göra om mitt misstag och gå fel väg igen.

Jag vill inte välja vägen till helvetet, jag vill inte sätta mig i samma sits igen. Inte utsätta mig för samma sorg.

Jag vill inte vakna upp på morgonen av att ha gråtit hela natten fler gånger. Allt jag vill är att bli hel igen. Att mitt hjärta ska läcka. Men nu känns det lönlöst. Jag vet att mitt hjärta aldrig kommer vara riktigt helt igen. Inte utan honom.