Han är min

Kapitel 2 ~ Allt börjar

Jag vaknar av att klockan ringer och solen lyser in genom fönstret. Jag kliar mig i ögonen och tvingar mig med stora steg upp ur sängen.

Det var länge sedan jag överhuvud taget gick upp ur sängen. Jag har bara legat och gråtit. Inte orkar tänka på något annat än den dagen. Dagen som förändrade mitt liv. Den värsta dagen i mitt liv.

Jag går mot spegeln på andra sidan rummet och ser mig själv. Jag ser hemsk ut, som vanligt. Man ser ringar under ögonen och håret är alldeles ruffsig. Jag ser ut som en vandrande död. Kanske för att jag i princip är det hinner jag tänka innan dörren öppnas och in kommer mamma.
"Godmorgon gumman, hur är det?" Hon säger det mjukt och lent för hon vet att när som helst kan jag brista ut i gråt igen. Jag är tacksam över att hon bryr sig men är trött på hur alla frågar hur jag mår? Hur ska jag må? Tror folk att jag någon gång kommer svara ja på den frågan? När personen som betydde mest i mitt liv inte finns här med mig längre. Personen som fick mig att känna mig speciell. Helt ärligt mår jag skit.
"Nej" svarar jag enkelt med inga som helst utryck på glädje men inte heller sorg.
"Jag ser att du gått upp ur sängen, ett framsteg iallafall" skrattar mamma lätt, fast det inte alls är kul.

"Jag är uppe för en sak idag och det vet du" svarar jag smått irriterar tillbaka och går ut igenom rummet förbi mamma för att ta en dusch. Rensa huvudet från tankar.

Jag klär av mig kläderna en efter en och ställer mig sedan i duschen. Jag känner det varma vattnet rinna längs med kroppen och känslan av avslappning sprida sig.

Idag är dagen då jag ska ta farväl. Av min allra bästa vän och min finaste, underbaraste pojkvän Zac. Han var så mycket mer än bara den bästa pojkvännen jag någonsin haft han var också min bästa vän.

Jag kunde berätta allt för honom. Han lyssnade. Han är den enda som faktiskt lyssnat på mina tankar och oroligheter i mitt huvud. Och den enda jag berättat om det för. Ingen skulle förstå, ingen utom han. Han var underbar och fantastisk på så många sätt att jag inte ens kan räkna till.

Han var min, jag var hans men nu är det dags att ta farväl för alltid. Det kommer bli det tuffaste jag någonsin gjort och förmodligen kommer göra.

Jag minns den dagen då mitt liv förändrades då dagen blev svart och natten blev värre en någonsin.

Det var för drygt en månad sedan precis innan sommarlovet skulle börja. När jag och Zac var ute på hans moped påväg till stranden.

"Håll i dig, hårt" skrattar han. "Våga inte släppa då ska du få se på" jag kan inte låta bli att skratta. Jag ler och kysser honom på munnen och lovar att inte släppa honom.

Han har ger mig hans hjälm och jag trycker försiktigt på den på huvudet men ångrar mig sedan. "Du ska ha den, det är ju du som kör" säger jag bestämt och trycker på den på hans huvud. Han protesterar direkt. "Nej, du är viktigare du ska ha den!" Säger han strängt och flinar ett sådant flin som man smälter bara av att se. Jag inser just att detta är det första och enda grälet vi faktiskt haft.

Så jag gör som han säger och tar på mig hjälmen och vi börjar åka. Efter ca 5 km är vi framme vid stranden. Jag hoppar snabbt av motorcykeln och börjar springa mot vattnet. Men jag stannar precis innan vågorna är uppe till knäna då jag kommer på att jag faktiskt inte har några badkläder på mig.

Längre hinner jag inte heller tänka innan två starka armar lyfter mig högt upp i luften och springer ut med mig mot de höga vågorna.
"Är du inte klok!" Skrattar jag och skvätter vatten på honom.
"Nu är jag helt blöd, mina kläder är förstörts din dubbelidiot" skriker jag, vilket resulterar att jag blir nertryckt under vattnet så håret också blir blött.
När jag kommer upp till ytan möter jag ett flinande leende.

"Det skulle du inte ha gjort" säger jag innan jag tar ett skutt mot Zac och försöker brotta ner honom under vattnet. Zac är stark och är därför svår att brotta ner.

Det slutar med att jag sitter med bena runt hans höfter och han har händerna på mina. Jag kollar djupt in i dem kristallklara ögonen och kysser honom passionerat.

Vi går upp mot stranden hand i hand. Lägger hos ner på sanden. Den är blöt för att vi är alldeles blöta på våra kläder. Men sanden är också varm. Zac lutar sig ner och kysser mig.
"Jag älskar dig vet du det, Bella Thore" ler han och kysser mig en gång till.

Senare på eftermiddagen åker vi hem. På vägen hem stannar vi på en bensinmack. För att tanka. Medans Zac tankade tog jag plånboken med mig in till kiosken vid tanken för att köpa oss varsin glass. Jag gick in valde två tiptop glassar och gick för att betala när jag hörde ett skrik.

Ett sådant skrik som man kan höra på flera mils avstånd. Jag sprang av reflexer mot skriker. När jag kommer fram ser jag Zac ligga på marken men en kniv i magen. Det är tyst, och jag hinner knappt fokusera på vad jag gör. Jag springer fram till Zac där det har börjat bildas en blodpöl och drar snabbt ut kniven. Han kvider av smärta och det gör ont i hela min kropp.

Jag skakar och gråter.
"Bella gråt inte, jag älskar dig" kvider han jag ser smärtan i hans ögon när jag sitter på knä framför honom.
"Jag försökte bara hjälpa till"
"Hjälpa vilka? Vem gjorde det här? Jag behöver svar" viskar jag till Zac. Men han svarar inte. Jag vet att det är försent, men jag kan inte tro på det.

Den lördagen, lördagen den 4 juni förlorade jag min bästa vän och min älskade pojkvän.