Han är min

Kapitel 4 ~ En menning flera ord

Inte en minut inte en sekund har gått utan att jag har tänkt på han med dem gröna ögonen. Vem är han? Varför är han så bekant? Känner jag honom?

Jag ligger i min säng och kolla i taket det har gått mer en vecka efter begravningen. Det är i mitten av sommaren, och det är varmt och solen skiner. Men ändå vill jag inte göra något.

Jag har inte gråtit så mycket som jag hade trott att jag skulle göra. Bara så mycket som behövds. Det känns bra att ha sagt farväl. Jag kommer alltid ha känslor för Zac så länge jag lever. Man blir inte av med dem. Känslorna för sin första kärlek. Jag har haft annat att tänka på den senaste veckan
(dem gröna ögonen)

Jag måste få veta vem han är. Men hur? Jag vet ju inte ens vad han heter? Eller?
Jag vet inte hur. Men jag ska få reda på det. Det lovar jag mig själv.

Dagen går och jag ligger fortfarande och kollar upp på taket. Känner inte för att göra något alls. Så jag tar upp mitt skrivblock och börjar skriva allt som jag har i huvudet. Det hjälper mig att rensa tankarna från allt och får mig att slappna av.

Jag skriver om Zac om hur mina känslor för honom äter upp mig inifrån och jag skriver om killen med den gröna ögonen om hur dem kollade på mig så där perfekt med värme och hat på samma gång. Jag skriver om mitt liv hur jag ligger i sängen dag in dag ut och hur jag saknar då, jag saknar dig.

Jag ska precis vända sida när jag märker att skrivblocket tar slut här. Inte så konstigt egentligen eftersom som jag har skrivit i det sedan Zac dog.

Toppen nu måste jag gå och köpa en ny också. Jag bestämmer mig för att ta på mig kläder och gå en runda. Både för att köpa ett nytt skrivblock och för att mamma ska slippa klaga på att jag inte har varit ute idag.

Jag tar på mig ett par ljusa jeansshorts ett par höga strumpor och en lös åtsittande tröja. Det känns bekvämt och mysigt. För en månad sedan skulle jag aldrig gå ut såhär.

Jag börjar gå. Fåglarna kvittrar och solen skiner i mina ögon. Det är varmt och fast luften är sval och frisk. Jag fortsätter gå tills jag kommer fram till en bokhandel där jag går in. Jag kollar runt bland alla böcker och pennor tills jag hitta en anteckningsbok med två hjärtan på. Precis som mitt armband tänker jag. Så jag väljer köpa den och jag börjar gå till kassan.

"Jag tar denna" säger jag och räcker fram kassörskan pengarna. Hon är ung. Hennes hår är askblont och hennes läppar är målade i de rödaste läppstiftet.
"Men hej är det inte Bella?" Säger hon och ler stort mig.
"Kommer du inte ihåg mig?" Säger hon sedan.
Jag skakar på huvudet och kollar nervöst ner i marken.
"Det är ju jag Alexandra!" Utbrister hon.
"Alexandra??.." Säger jag frågande och tyst.
"Vi gick ju på dans tillsammans" fnittrar hon "när vi var typ 14. Det var åratals sen" säger hon sedan.
"Du flyttade ju väl till Frankrike? " fortsätter jag.
"Ja, jag har bott där i 3 år så kändes som jag behövde komma hem lite iallafall några år." Hon tar upp sin mobil och räcker fram den till mig.
"Skriv ditt nummer, så hittar vi på något någon dag." Säger hon.
"Du har säkert bä............" Börjar jag men hon avbryter mig
"Nej det har jag inte va inte fånig nu skriv"
Jag börjar skriva in mitt nummer och hon tackar och säger att hon smsar om några dagar när hon inte jobbar så skulle vi hitta på något.

Jag går vidare hemåt samtidigt som jag tänker på Alexandra. Jag minns hur hon var min vän, och hur vi hade roligt tillsammans. Vi träffades även efter dansen minns jag. Vi brukade gå och fika och spana på killar, sådant som man gör när man är 14. Men hon åkte iväg. Från landet. Den enda tjej som möjligt viss hade kunnat vara min vän. Och hon har ingen aning vad jag har fått gå igenom.