Han är min

Kapitel 7~Att börja leva igen

Jag vaknar av att väckarklockan ringer. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring i mitt rum.

Plötsligt deras mina ögon mot klockan. Den är 08.15. Femton minuter tills skolan börjar, fan. Jag springer fram till garderoben och drar snabbt ut dörrarna. Så klart, ramlar alla klädesplagg ut och jag får smått panik.

Men jag lyckas ändå fånga tag i kläderna som jag och Alexandra shoppade igår. Sedan kammar jag snabbt genom mitt hår och sätter upp det i en slarvig tofs. Springer ner för den långa trappan och ut igenom dörren.

Jag tar min cykel och trampar iväg. Skolan är långt bort. Så jag vet att jag aldrig kommer kunna hinna fram i tid. Värden flyger förbi när jag cyklar i sådan här snabb fart. Troligen har jag inte cyklat såhär snabbt i hela mitt liv innan.

Jag trampar och trampar tills jag är framme vid skolan helt genom svettig dessutom. Jag antar att jag får skylla mig själv. Att försova sig första dagen är inget att rekommendera.

Jag springer igenom den tomma korridoren mot mitt skåp. Jag tar snabbt mina grejer och springer vidare till sal 245. Vi har biologi. Toppen, av alla ämnen. Kunde vi inte ha slöjd eller bild? Eller typ något som man inte dör av tristess av? Men nej biologi.

Jag sprang vidare i korridoren men mina tankar avbröts av att jag slog i något hårt och trillar bakåt.
"Ahhjjjuuuu" jämrar jag mig och kollar upp mot det jag sprungit in i och möter dem gröna ögonen.

Dem ser på mig med rädsla som snabbt ändras till irritation.
Dem gröna ögonen tillhör en kille. En kille med brun blont hår. Tydliga kindben och kortklippt hår. Han är muskulös det syns på hans armar och man ser tydligt magrutor genom hans mörkgrå t-shirt.
Han är snygg. Inget att tala om.

Jag skymtar en tatuering på hans högra underarm, men det skyms av t-shirten. Jag kan inte hjälpa mig själv stirra på honom.

"Vad fan glor du på" flinar han.
Först blir jag ställd av frågan och rodnar lite. Sedan blir jag irriterad. Hur vågar han säga något sånt.

"Tänker du bara sitta där som ett fån eller?" Man hör på rösten att han är road.

"Nejjaaaanej" stammar jag och reser mig snabbt upp.

"Jag glo.....r inte p.....å dig" stammar jag.

"Tror du jag är blind eller" frågar han
kaxigt. Jag kollar sur på honom och rätar på ryggen.

"Vad fan tror du säger, om jag skulle kolla in någon så skulle den personen iallafall vara snygg!" Jag säger det rakt ut.

Först känns det så bra men jag ändrar mig genast. Vad håller jag på med? Han är dö snygg vad står jag och säger. han kollar på mig med frågande uttryck. Och ändrar sedan sitt uttryck.

"Har du inte lektion?" Frågar han uttryckslös.
"Har inte du?" Svarar jag en aning kaxigt tillbaka. Jag fick ett badboy flin till svar och han lämnade mig ensam i korridoren.

Min första tanke var att springa efter han. Men jag ändrade mig genast. Hur fan tänker jag egentligen.

Jag är ingen psykopat slampa som jagar efter första bästa kille. Istället vänder jag på klacken och går med stora steg mot biologisalen.

När jag öppnar dörren glor alla på mig som om jag var dum i huvudet. En del fnissar och andra viskar.

Jag är sur efter mitt lilla mötte med herr gröna ögon att jag helt enkelt sa rakt ut.
"Har ni aldrig sätt någon komma försent förut?" Denna gången höjer jag rösten utan att skämmas konstigt nog.

Att dem kaxiga orden skulle komma ut från min mun trodde jag aldrig, och med aldrig menar jag verkligen aldrig. Jag är ingen pratsam människa. Jag gillar inte att prata med människor jag knappt känner. Jag blir rädd, jag är rädd. Men något växer i mig när jag ser in i dem gröna ögonen, det är som de ger mig energi, till att leva igen.