Han är min

Kapitel 5 ~ En riktig vän

Alexandra smsade några dagar senare. Och vi tog en fika. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Hur hon hade haft det i Frankrike, hur längre hon hade tänkt stanna nästa här.
"Jag tänker stanna och gå ut universitet i Sverige sen åker jag igen tror jag" hade hon sagt.

Jag gillar henne. Hon är söt, snäll och lätt att prata med. Hon är den enda som på så långt tid har överhuvudtaget tagit kontakt med mig. Den enda som jag har låtit komma i kontakt med mig också, för den delen. Det känns lätt att prata med Alexandra. Hon lyssnar, svarar och kommenterar. Hon gör det med en ton i rösten som jag gillar. Tonen är snäll och man ser att hon verkligen vill veta vad jag har och säga. Man ser det i hennes glittrande ögon som lyser av nyfikenhet. Det är underbart att se att hon verkligen gillar mig. Hon kanske skulle kunna bli min enda vän.

Vi pratar om universitet, vilket hon ska gå på. Det visar sig att vi ska gå på samma men olika inriktningar. Vilket betyder att vi har några lektioner tillsammans nästa läsår. Men det är flera veckor till skolan börjar igen och ska jag vara helt ärlig så längtar jag inte. Jag längtar inte till att sitta ensam. Jag längtar inte till alla bitchar, sportfånar och töntar.

Det känns skönt att inte vara helt ensam längre att ha någon att prata med när det behövs. Jag vet att Alexandra kommer ställa upp för mig. För att gottgöra att hon en gång lämnade mig kvar.

Hur jag vet det? Jo, för att jag berättade sanningen för henne. Sjukt va? Att berätta sanningen om sitt liv för någon man inte sätt på 3 år. Som svek en. Det var lätt, jag litar på henne. Hon är den enda som har viljat närma sig mig sedan Zac dog.

Jag berättade om Zac hur han dog, hans sista ord, och hur han berättade att han älskade mig. Jag berättade allt. Om oss. Alexandra förstod mig. Hon kramade om mig, hon berättade för mig att allt kommer bli okej. Jag vet att det med att "allt kommer bli okej" inte är sant. Det kommer inte bli okej. Men det är skönt att ha någon som säger det till en. Som hoppas för min skull att det kommer bli bra.

Hon förstod mig verkligen. Något som jag aldrig trott någon skulle göra. Förutom Zac. Jag gav henne en chans, hon tog den och för första gången kände jag att klumpen i magen försvann.

Vi pratar varje dag på sommarlovet efter det. Vi har varit på stranden. Gått på bio. Skrattat, sjungit, testat nya danssteg och pratat om allt om hennes mamma som skulle operera sig och om min mamma som aldrig kunde sluta le när hon såg oss tillsammans.
"Ni är roliga ni" som pappa alltid säger. När vi springer förbi vardagsrummet upp på övervåningen till mitt rum. Slänger oss i sängen och bara skrattar åt allting.

Han är glad att jag äntligen fått en vän som jag faktiskt har roligt med. Som faktiskt gillar mig för den jag är. Inte för den jag var.

Kort kapitel jag vet är ledsen ;( men det kommer ett nytt nu börjar det bli lite spännande också nästa vecka börjar skolan... Och vem träffar Bella där.....