Kärlek Mellan Två Världar

KAPITEL 4

Hon kommer på sig själv med att stirra och vänder snabbt ner blicken. Hon kan känna värmen stiga på hennes kinder och när han märker det ler han ännu bredare och skrattar lite lätt. Han räcker fram handen för att få skaka hennes hon sträcker tveksamt fram handen vilket får honom att otåligt sträcka ut sin egna hand ännu längre fram. När hennes hand försiktigt tar tag i hans säger han lugnt "Jag heter George,". När hon inte säger sitt namn tillbaka och försiktigt försöker slita sig ur Georges grepp så tar han snabbt ett hårdare tag i hennes hand. "Vad heter du?" Frågar han henne eftersom att hon själv inte berättar det.

"Jag..." börjar hon försiktigt samtidigt som hon stirrar ner i marken sedan vänder hon försiktigt upp hennes vackra ansikte då känner han sin varg inombords skrika "MATE!". Först förstår han ingenting men sen går det upp för honom vad det är för något. Enligt hans föräldrar är mate något som fanns för mycket länge sedan men som blev allt ovanligare med tiden. I den tid som de lever i nu är det bara de mest speciella vargar som får en mate. En mate är den personen som är menad att du ska spendera resten av ditt liv med, en själsfrände som du har för evigt och hans står precis framför honom. Med de mest vackra grå blå ögonen. Hans intensiva blick verkar göra henne osäker då hon vänder ner huvudet mot marken igen. Hon försöker börja prata igen men han avbryter henne genom att försiktigt lyfta upp hennes huvud med hans pekfinger för att kunna kolla in i hennes fina blå ögon. Hon rodnar men hon försöker inte vända ner huvudet igen. Han låter då sin hand falla tillbaka ner längs hans högra sida.

"Jag heter Emma," svarar hon tillslut och George kan då känna att hans varg inombords bara vill höra mer av hennes vackra ljusa röst och George förstår honom. Han har aldrig hört en finare röst. En röst som får det att låta som att allt kommer att lösa sig bara han lyssnar på rösten. En tröstande röst som för alltid kommer trösta honom. "Så vad gör Emma i det här fallfärdiga huset?" frågar han med ett kaxigt leende. "Um... Jag går hit för att gömma mig från verkligheten..." svarar hon så tyst att han knappt hör det. "Du... själv då?" Svarar hon med ett osäkert leende. Han tror att hon bara försöker vara trevlig och att hon egentligen inte vill att han ska vara kvar i hennes fristad men det måste ändras på. För deras framtid tillsammans är bestämd och han kommer göra allt i sin makt för att få henne att älska honom tillbaka, allt som behövs för att de ska leva lyckliga tillsammans. Så istället för att svara på hennes fråga ställer hans själv en till fråga till henne. "Vad menar du med att du gömmer dig från verkligheten?". "Jag... um..." sedan sviker hennes röst henne då hon uppenbarligen får tankarna på annat håll och sedan börjar hon tyst gråta. Han sträcker sig fram till hennes ansikte för att låta sin tumme stryka bort hennes tårar som långsamt rullar nerför hennes kinder. Sedan drar han in henne i en kram där hon tyst gråter mot hans bröst och George känner smärta när han se hans mate i det här tillståndet. Han vet inte vad det är som tynger ner Emma som gör att hon gråter. Han står inte ut att inte veta vad det är som gör henne så ledsen och inte veta hur han ska trösta henne. Men hon slappnar av i Georges omfamning och låter sig själv bli omsluten av honom. Efter en liten stund vågar hon låta sina små händer vandra upp på Georges rygg där de stannar och klamrar sig fast i hans mörka tröja. Sedan lutar hon sig långsamt lite bakåt för att kunna kolla in i hans bruna ögon. Han kan inte få tyst på sin varg när han ser hennes ansiktsuttryck. Det är fortfarande ledsamt men nu är det också smärtfyllt.