Kärlek Mellan Två Världar

KAPITEL 2

5 kilometer därifrån satt en ung man eller en äldre pojke på en brun ståtlig häst. Runt omkring honom fanns flera soldater i blänkande rustningarna även de på varsin häst. Den unga mannen hade också på sig en rustning och eftersom att han både var väldigt lång och muskulös för sin ålder smälte han in perfekt. De travade fram i en hyfsat lugn takt på den lite större stigen. Strax därefter kunde de höra gallopperandet från en häst och de alla vände sig om mot ljudet. Där kunde de se en utav sina egna soldater rida i snabb takt. De kunde se hur ansträngd han såg ut i ansiktet och när han kom fram till dem var han så andfådd att han knappt kunde prata.

"Ers... majestät," sa den andfådda soldaten. "Vi är... under attack!" fortsatte han. "Du måste fly så fort som möjligt," sa han efter en djup inandning till den unga mannen. "Jag lämnar inte mina mannar efter. Jag är kvar tills den sista mannen har fallit," svarade han högmodigt. "Du förstår inte Ers... " soldaten hann inte avsluta innan han blev avbruten av den unga mannen. "Ser det ut som att jag inte förstår!" utbrast han. "Nej, sir. Men vi blir attackerade av en hel flock varulvar från Österlandet," sa soldaten med sänkt blick. Han vågade inte kolla in i den kungligas ögon rädd att han sagt något fel även denna gång. Men den unge mannen sa inget tillbaka. Han sjönk ner i sina tankar. I Österlandet lever bara varulvar men inte vilka som helst. De är alla vilda. Alla varulvar som kommer dit har inte lyckats slutföra bandet mellan människan och vargen. Vargen tar då över och människan försvinner djupt ner i det undermedvetna. Den unge mannen inser att de måste fly men innan han hinner säga något till sina mannar blir de attackerade.

Bara några minuter senare är det bara den unge mannen och tre soldater kvar. Då lyckas en utav de vilda vargarna att bita honom. Han känner direkt att det är en dödlig skada. Han låter sin kropp därför sjunka ner till marken. Han får de vilda vargarna och hans tre soldater att tro att han har dött och bara någon minut senare har även de tre sista soldaterna dött. När vargarna tror att deras hot är eliminerat drar de sig tillbaka. Efter minst en kvart sedan mannen senast kunde höra vargarna vågar han resa på sig och dra sig upp med hjälp av sin häst. Han lyckades svinga sig upp i sadeln och han manade på sin hästa att ta dem därifrån. De fortsatta att följa den större stigen i motsatt riktning från var vargarna drog sig iväg åt och efter en liten stund kunde han se en liten glänta med ett litet grått hus. Det såg lite ostabilt ut men det var hans bästa chans på att överleva eftersom att han aldrig skulle hinna till slottet innan han förblödde. Han kopplade sin häst till den lilla altanens räcke och lyckades sedan släpa sig in i huset till något som såg ut som ett vardagsrum men han var inte helt säker. Där sjönk han ner i en soffa med ett dammlager på. När han nu var ensam i säkerhet så kunde han kolla på sin skada. Han hade blivit biten i midjan men som tur var hade hans revben skyddat honom från att få en skada på något utav de viktiga organen. Han tog av sig sin rustning och sedan drog han långsamt av sig tröjan som han hade under. Där under döljde sig ett stort bett men det hade redan börjat läka tack vare hans varulvs gener. Bettet skulle inte påverka honom mer än att vara en skada men hade han varit en människa skulle han ha varit i mycket mer smärta. Smärta från förvandlingen som sker i kroppen men det är inte så smärtsamt som de flesta tror. När en människa får bettet för första gången sätts en adrenalinkick in vilket gör att smärtan känns mindre. Han kommer fram till att bettet har läkt för mycket för att han ska kunna skölja av det och beslutar sig därför för att vila med såret öppet för att det ska kunna läka bättre. Samma ögonblick som han lägger sig ner på soffkudden somnar han och bara två kilometer bort kommer en full man hem till sin dotter och beordrar henne att putsa hans skor som han har smutsa ner.