För aldrig || n.f

Phoebes perspektiv

7 juni 2016 onsdag 15:00

"Vill du ha något att käka?", Noel vänder sig emot mig när han fått av sig sina skor. Vi har varit på en kort promenad från skolan hem till honom.

"Ehm nej, det är lugnt. Eller ska du äta något?", frågar jag medan jag tar av mig min jacka. Han skakar långsamt på huvudet.

"Nae", svarar han enkelt och kollar på mig några sekunder. "Så vad var det du ville prata om?", frågar han sen och jag tar ett djupt andetag.

"Är någon hemma?", frågar jag istället för att svara på hans fråga.

"Love kommer hem när som helst, han slutar nu tror jag", svarar han och jag nickar.

"Kan vi sätta oss på din balkong?", han svarar med en nick sen börjar han gå mot köket som balkongen sitter ihop med.

Noel sätter sig direkt ner i soffan som står ute på balkongen, medan jag fortfarande står upp vid dörren. Jag får upp mitt ciggpack och tänder snabbt en cigarett innan jag sätter mig ner bredvid honom.

Han granskar mitt antagligen rätt nervösa ansiktsuttryck.

"Vad är det som händer? Jag blir orolig", säger han och lägger sin ena hand på mitt knä. Jag lägger min hand på hans innan jag svarar.

"Du vet att jag träffat min moster mycket på senaste?", jag höjer min blick och ser på honom medan han nickar. Jag tar ett djupt andetag. "Det har typ, varit lite problem hemma senaste halvåret", säger jag med blicken på våra händer.

"Vadå för sorts problem?", frågar han och jag suckar svagt.

"Mamma har börjat dricka och sånt", svarar jag snabbt. Det är första gången jag själv berättar det för någon. Enda sen allt med min bror och pappa hände har det varit likadant. Jag minns inte senaste gången jag och mamma åt middag tillsammans.

"Är det därför ditt mående varit typ, knas på senaste?", frågar han och jag nickar långsamt.

"Bland annat", svarar jag och han ser fundersamt på mig. "Och min moster märkte det, i slutet av april typ och pratade med mig men jag sa att hon inte skulle oroa sig. Men tydligen så fortsatte hon det, oroa sig alltså, så hon gjorde en grej". Noels blick blir bara mer och mer förvirrad för varje ord jag säger.

"Vad gjorde hon för något?", frågar han försiktigt, och jag suckar.

"Hon gjorde en orosanmälan till socialtjänsten", svarar jag och möter Noels förvånade ansiktsuttryck.

"Varför sa du inget när det hände?", frågar han förvånat. Han låter inte arg utan mer... besviken.

"Jag vet inte jag antar att jag typ skämdes eller något", svarar jag och han ger mig ett ledsamt leende.

"Du vet att du kan snacka om allt med mig va? Du behöver inte skämmas över något jag dömer dig inte", jag suckar men nickar emot honom.

"Jag vet, det är därför jag ska berätta allting nu", svarar jag. Noel lägger huvudet lite på sne.

"Är det mer?", frågar han förvirrat.

"Jag sa till dig för några veckor sen att jag skulle träffa min moster. Du kanske inte minns det men skitsamma", jag skakar på huvudet lite för mig själv och kollar upp på honom medan jag fortsätter. "Jag träffade henne, och så hade vi ett möte med soc. Och de kom fram till att jag inte kan bo hemma längre, och att jag behöver hjälp. Med mitt mående", jag tar en paus innan jag säger det jag kom hit för att säga.

"Jag ska flytta till ett behandlingshem för psykisk ohälsa"