Why me Martinus Gunnarsen? M.G

Är du sur på mig?

När vi går från skolan med det där jävla pappret i handen bestämer vi vem vi skulle va hos. Jag vill inte direkt va hos mig eftersom att mamma är hemma och då håller hon på att fråga om dem ska äta middag och sånt. Rebecca vill inte direkt vara hos sig säkert för att hon har massa posters på dem och så. Dezzy vill inte vara hos sig, och jag vet anledningen, hon har massa leksaker hos sig som hon lekte med förut, men hon säger igallafall att hon ska slänga/sälja dem. Och då.... Blir det bara Marcus och Mar....tinus kvar.

Nej, jag vill inte va hos dem! Jag känner ju inte ens dem och sen ska vi fem vara hos dem.

Jag kollar mot Rebecca som ser exalterad ut. Asså hur kan hon ens gilla dem, det är två killar som kommer från Norge, vad är det med de?

När vi börjar gå mot deras hus så får jag bara en klump i magen som bara blir större och större ju närmare vi kommer. Rebecca är glad över att va med Marcus som vanligt men hon blir bara lugnare och lugnare för varje minut som går.

"Rebecca, är det nått?"

Viskar jag till henne så ingen annan ska höra. Men det värkar som om hon dissar mig. Jag lägger min hand på hennes axel och frågar igen.

"Rebecca?"

Säger jag lite högre nu. Hon kollar mot mig som om jag var blå eller något.

"Du verkar nedstämd, är det något?"

Frågar jag halvt irriterat. Hon bara skakar på huvudet.

"Nej!"

Får jag ett irriterat svar tillbaka. Jag suckar och kollar upp från marken då jag tydligen har tittat ner i marken hela tiden.

Där står jag framför Gunnarsens hus. Marcus låser upp dörren och säger att vi ska gå in.

Jag kollar runt i huset som är större än jag trodde. Den hade två våningar, 4 rum och en fotbollsplan på gården.

Vi sätter oss i dems kök och plockar upp allting vi hade med oss från skiten (skolan) och började bara snacka.

Plötsligt hör vi hur någons mobil ringer. Dezzy springer till sin jacka och plockar upp sin telefon och börjar prata. Plötsligt efter typ 2 minuters tystnad så reagerar alla på att hon börjar prata med oss.

"Ehmmm, jag måste hem nu, hejdå"

Vinkar hon till oss och vi vinkar tillbaka och sen fortsätter prata. Martinus reser sig upp och går till mig. Han vinkar att jag ska komma och jag reser mig upp lite nervöst och går till honom.

Vi går upp för trappan till hans rum som e ganska långt ifrån där de andra sitter. Han lutar sig fram mot mig och viskar något väldigt tyst men tillräckligt högt för att jag ska höra det.

"Jeg liker deg Jennifer, jeg liker deg veldigt mye"

Säger han och jag känner hur det börjar hetta till på kinderna. Inte för att jag är kär, utav för att det kommer så plötsligt.

Jag står tyst där och kollar in i Martinus mörk bruna ögon. Vi står säkert där i minst 1 eller 2 minuter.

Plötsligt känner jag en hand på min midja som går uppåt och nästan snuddar lite av mitt ena bröst. Jag tar bort hans hand väldigt snabbt men den kommer tillbaka.

"Vafan gör du!"

Skriker jag åt han men han svarar inte, utav istället slänger han mig på golvet och sätter sig på mig. Jag känner hur tårarna börjar komma ut från mina ögon. Jag är inte redo för det här.

"GÅ AV MIG NU!" Skriker jag med gråten i halsen för förhoppningsvis att de andra ska höra och komma och hjälpa mig. Men dem hörde inte mig.

Martinus tar av sig tröjan men plötsligt öppnas dörren och ett "Hei" hörs från ytterdörren. Jag hörde Kjell-Eriks röst tror jag.