Zenit

Kapitel 14

"Aha deet?" Skrattar jag påtvingat.

"Det hade jag redan glömt." Viftar jag bort med handen. Största lögnen på länge. Men det behöver inte han veta om. Förvånat höjer han på ögonen, det kanske inte var den reaktionen han förväntat sig.

"Jaha?" Svarar han pafft. Jag nickar snabbt, löjligt snabbt.

"Så varför har du undvikit mig hela veckan då?" Frågar han fortfarande med höjda ögonbryn. Jag sväljer hårt när jag inte vet vad jag ska försvara mig med.

"Jag har inte undvikit dig? Varför skulle jag undvika dig?" Fnyser jag som om det vore det dummaste jag hört.

"Varför har du då sovit över hos Cassie dem senaste dagarna?"

"Hur vet du att jag sovit hos Cassie?" Frågar jag nonchalant.

"Vem skulle du annars sova hos?" Flinar han. Han har en poäng.

"Du ska inte säga något. Du har skippat alla lektioner vi har ihop. Om någon är undvikande så är det du." Är jag snabb med att säga. Han ska inte vinna denna diskussion, trotts att han har rätt.

"Jag har haft viktigare saker för mig." Rycker han på axlarna och lutar sig tillbaks.

"Som vadå?" Fnyser jag.

"Det har inte du med att göra." Han har en lugn ton. Han ser nästan lite road ut, vilket stör mig ännu mera.

"Som du vill." Rycket jag återigen på axlarna när jag inte kommer på något mer att säga.

"Som jag sa, jag vet inte vad som hände med mig." Säger han lugnt och börjar snurra lite lätt på stolen.

"Okej." Mumlar jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Ber han om ursäkt eller är detta en bortförklaring?

"Redovisningen gick iallafall bra." Flinar han. Det gjorde den. Den gick riktigt bra. Jag avskyr att socialisera mig och ännu mindre att stå framför en hel klass och hålla en jävla redovisning. Folk skrattade och viskade inte så som jag förväntat mig att dem skulle göra. För så brukar dem göra.

Men Justin stod vid min sida. Han var nog anledningen till att det var så knäpptyst under redovisningen. Ska jag vara ärlig så var det Justin som pratade 80% utav tiden. Jag fyllde bara i lite då och då.

"Ja det gjorde den." Instämmer jag.

"Du var för hård mot honom." Oförstådd kollar jag på honom.

"Du borde ge din bror en chans till att förklara sig." Jaha, det är Luckas han snackar om.

"Jag gav ju honom en chans?" Fnyser jag. Det gjorde jag. Jag gav honom faktiskt en chans.

"Men du fick ju ett utbrott på honom, det är klart som fan att han då inte vet vad han ska säga. Han har säkert en bra anledning till varför han inte berättat något."

Jag tar in hans ord, han har rätt. Jag kanske reagerade lite för starkt. Han kanske har en anledning till varför han inte sagt något.

"Du har rätt." Nickar jag och fylls utav skuldkänslor.

" Varför kan jag inte göra något rätt för en gångs skull? Jag ska alltid förstöra allt." Fan ta mig.

"Du måste bara lära dig att kontrollera dina känslor, att hitta en balans att lina på." Med stora ögon kollar jag på honom. Det lät så enkelt när han sa det. Att hålla känslorna i styr, att hålla balansen och inte tappa kontrollen.