När vågorna viskar

Kapitel 59

JULIAN

30 November

Middag, jag tänker på det ordet när vi går nedför Eliots gata. Jag tänker på vad det betyder, mat, kort och gott.
Ikväll betyder det mer än så.
Till exempel att Eliot går bredvid mig mår illa av nervositet.

Han har varit nervös sedan i måndags. Jag vill göra något, men denna nervositet är inget jag kan ta bort, det kan bara hans föräldrar.
Jag är också nervös, såklart jag är.

Eliots portingång går plötsligt att skymta bakom träden. Huslängan sträcker sig långt framför oss på båda sidor, långt borta, mellan klyftan av hus, ser jag träd.

Hans handrygg drar över min, varm, välbekant. En insikt blommar upp i mig, trycker i halsen, tydlig och självklar.
Jag ska klara det här—inte för att jag är stark eller det minsta modig, men för att han behöver mig.

"Kom igen, Julian," han stöter sin armbåge mot mig. "Det är kommer bli kul," han ler bistert och lite tystare tillägger han; "vi ska äta middag med mina homofobiska föräldrar—vad kan gå fel?"
"Syns det inte hur exalterad jag är?" Jag sneglar på honom.
"Jo, självklart. Du ser överlycklig ut."
"Underbart."
Han sparkar grus från vägen. "Hur kul som helst."

Eliot stannar vid portingången och låter fingrarna i tur och ordning borra sig in i handflatan. Jag skulle vilja ta hans hand i min, men han kommer dra bort den om jag försöker.
Han rör inte mig när folk kan se.
I skolan är det ännu värre. Där finns det bara förstulna blickar och tunna samtal kvar av vår relation.

Det finns tusen anledningar till varför han håller på som han gör.
Han är blyg, han är rädd, han är inte van vid hela den här, "jag kysser en kille"-grejen, han är orolig för att Kasper ska se oss och ta ännu större avstånd från honom.
Många förnuftiga anledningar och jag accepterar dem alla. Alla är bra. Alla är förståeliga. Alla gör ont.

"Vad kommer dom säga?" Han har blivit ännu blekare.
"Jag vet inte, Eliot." Jag låter förvånansvärt lugn och lägger den rösten på minnet.
"Kanske skulle jag frågat din mamma, hon är en förälder."
"Hon vet nog inte heller."

En bil åker förbi oss och Eliot ser upp från marken.
"Men hon visste svaret på frågan om divison."
Mamma gillar matte. Något som Eliot uppskattar lite för mycket. De satt hela kvällen igår och löste de röda uppgifterna i matteboken.
Själv satt jag på soffans armstöd och balanserade jordnötsringar på hans huvud.

I sex nätter har han sovit hos oss. Till och med Buffy har vant sig vid honom. Min katt dunsar ner på honom, självsäker och bestämd, så fort Eliot lägger sig i min säng.
"Jag tycker vi går in," säger jag och fortsätter spela rollen som den stabila Juli.
Jag är lugn, jag är cool, jag är lugn, jag är cool.

Vid dörren stannar han upp och ser först på dörrhandtaget, sedan på ringklockan.
"Vilken ska jag—"
Jag öppnar dörren för att bespara honom känslan av att vara en gäst i sitt eget hem.
Han ser på mig som om jag är galen.

"Hallå?" ropar jag och stänger dörren efter att Eliot tagit ett tveksamt steg över tröskeln.
Hans mamma kommer ut från köket. Hon har långt hår när det inte sitter i en bulle.

Är det min uppgift att säga något?
Nej nej nej, inte jag.
Bakom mig harklar sig Eliot. Åh tack gode Gud.

"Mamma."
Hon ler välvilligt mot Eliot, sedan mot mig.
"Hej på er." Hans mamma är bra på att le.
Hon gör det diskret men med en pricksäker kontroll, det är bara ögonen som inte hänger med.