När vågorna viskar

Kapitel 55

ELIOT

23 November

Fredag kväll, pappa har lagat kyckling med timjansås.
"Visste ni att timjan är slemlösande? Förr användes den flitigt vid hosta." Han är mitt uppe i en lång utläggning om kryddorna runt medelhavet.

Mamma har ungefär en miljon gånger försökt leda in samtalet på andra vägar. Men pappa älskar verkligen sina kryddor.
Amy har redan gått från bordet och jag planerar själv att fly så snart som möjligt.

"Hur var det i skolan idag, Eliot?"
Mamma får äntligen pappa att tystna. Men om jag inte svarar snabbt så kommer han sätta igång igen när som helst.
"Bra. Jag var med Julian."

Vi höll presentationen om kirunamål för klassen. Kristina såg inte nöjd ut.
Men det var faktiskt inte mitt fel att presentation blev dålig, internet sa inte ett skit om Kirunamål. (Wikipedia sidan hade tre stycken)

Jag och Julian fyllde ut presentationen med bilder på renar och norrsken, som kompensation. (Smart, jag vet).

Jag pratade en stund om att Kirunamål—troligtvis—är en döende dialekt, eftersom internet inte sa ett skit om Kirunamål.
(Detta var mitt bästa argument till varför vår presentation var av högsta vikt,"Vi håller Kirunamål vid liv, Kristina!")

Sen satt vi i det stora fönstret högst upp i skolan, där är det oftast tomt.  Vi hittade på personligheter till människorna nere på skolgården. Julian var bättre än mig, hans fantasi räcker längre. Men jag tycker om att se på honom när han tänker (se på honom över huvud taget).

"Vem är han egentligen, den där Julian?" Pappa har lagt ner besticken på bordet.
"En kille."
Mamma nickar, som om mina ord är viktiga för henne.
"Men...det är ingen nära vän?" säger pappa.

"Vad har hänt med Kasper? Det var länge sedan han var här." Mamma tar en tugga av riset.
Jag spänner blicken i henne, kan inte låta bli. "Han blev tråkig."

Rummet exploderar i frågor. Ord och åsikter flyger kors och tvärs. Mamma tycker Julian såg rädd ut. Pappa ifrågasätter vår vänskap. Mamma påpekar hans "lustiga" klädstil.
"Och vad menar du med att Kasper blev tråkig?!"

Jag vilar huvudet i händerna medan deras ord skaver öronen.
"Eliot, svara när vi pratar med dig." Mamma är irriterad.
Varför ska de alltid tycka så jävla mycket? Jag stirrar på mitt glas.
"Eliot!"
Snälla håll tyst.
"Eliot, du är oförskämd." Pappa höjer rösten.

"Jag tycker om Julian."
Mamma nickar. "Ja han är säkert trevlig men vi undrar bara..."
Nej nej nej. Inte så!
Pappa suckar. "Du måste förstå Eliot, att mamma och jag—"

"Jag är kär i honom!"
Orden smäller ett hål i kökstaket. Mamma blir tyst. Pappa blir tyst.
Helvetes jävla skit.
Kär?!

Jag stirrar på mina föräldrar. Pappa ser ut som om han just tuggat på något äckligt.
Det är mamma som öppnar munnen först. "Jaha. Är du—menar du allvar?"
Pappa skrattar plötsligt. Ett hårt skratt. "Såklart han inte menar allvar. Du driver, eller hur?"

Jag tänker på allt som finns att säga. Alla de ord som kan laga hålet i taket.
Ja! Såklart jag skämtar. Va? Ni trodde jag var seriös! Nej, nej!

"Det är inget skämt."

Han slutar skratta och mammas blick far mellan mig och pappa. Hon lägger handen på pappas axel. Som om han är den som behöver hennes stöd.
Jag kollar på mitt glas igen och väntar på att någon ska säga något.