När vågorna viskar

Kapitel 10

JULIAN

17 Augusti

Jag lutar armbågarna mot skrivbordet.
Min växt har piggnat till lite under natten. Jag längtar tills den blommar.
Jag drar fingrarna över de stora hjärtformade bladen, kanske söker den bara lite närhet?

Under sängen ligger min mobil. Mobilen har inte varit olydig, eller ovanligt arrogant. Jag vill bara inte se på den, så enkelt är det. Gårdagens sms är inte helt klara i mitt huvud, jag minns bara att jag skrev hemligheter, men inte hur jag skrev dem och formulering är nyckeln till så mycket. Huruvida man framstår som galen, för att ta ett exempel.

Efter smsen till Eliot grät jag. Och jag sa: Det är okej, det är okej. Tårar är bara fiskvatten och fiskvatten är okej.
Såhär i efterhand minns jag inte fullt ut vad jag menade med fiskvatten. Det kan ha varit en synonym för saltvatten, men jag minns inte, som sagt.

Jag minns inte heller hur länge tårarna föll, men jag minns att jag log.
Det var mycket märkligt.
Jag grät och log samtidigt och jag försöker fortfarande komma underfund med hur det är möjligt.

Om jag vore en romantisk människa skulle jag kunnat påstå att Eliots sms lättade upp något i mig och att tårarna var lyckliga, fina tårar.
Men i ärlighetens namn vet jag inte vad som hände. Bara att idag känner jag mig lite lättare. Och jag hade verkligen hoppats på att växten skulle börjat blomma.

I vardagsrummets röda soffa sitter mamma. Hon ser inte upp från sin bok när jag lutar mig över armstödet.
"Den här borde du läsa," säger hon.
"Varför?"
Fortfarande ingen blick på mig. "Den handlar om en man som flyr från ett fängelse och hamnar i Indien."
"Spännande."
Hon vänder sida. "Ja, jag tror du skulle gilla den."

Jag står tyst vid soffan och väntar på att hon ska se på mig. Jag vill att hon ska se på mig, ordentligt.
Se och förstå att något skett, att jag mår bra idag, på riktigt. Idag kan vara första gången på mycket länge som jag vill le,och hon vet inte om det.

Jag önskar plötsligt att någon skulle få för sig att göra en magnetröntgen på min hjärna. Titta in där och se på vad jag har gjort med mig själv, säga: Jag ser att du försöker vara allt som du borde vara.
Jag bör erkänna att det finns vissa brister i den planen. Dels att jag aldrig stiftat bekantskap med någon som har en magnetröntgen i källaren, dels att om någon faktiskt sa så skulle jag med stor sannolikhet inte tro den.

Men jag skulle ändå vilja höra det. Det är svårt att läka i hemlighet.
"Mamma."
"Mm."
"Ska vi kolla på film?"

Mamma ser på mig, länge. Det måste vara längre sedan än jag trott sedan jag förslog att vi skulle göra något tillsammans.
Hon lägger boken på soffans armstöd.
"Vad vill du se?"
Jag rycker på axlarna och säger:" En vampyrs bekännelse," för den är en av mammas favoriter och vampyrer är snygga ( i varje fall om de är en ung Brad Pitt)
Och så blir det.

Mamma poppar popcorn som jag råkar översalta. Jag hänger upp filtar över fönstret i vardagsrummet för att mörklägga och sätter mig bredvid  henne i soffan. En tekanna med mango och persika te står på bordet.
Buffy klämmer in sig mellan oss.
Mamma drar handen över mitt hår. Jag är stor och liten på samma gång.

Jag hoppas att Eliot tycker om att se på film. Jag hoppas att han tycker om en vampyrs bekännelse. Det kan förvisso vara så att han inte sett den men i värsta (bästa?) fall får jag visa den för honom.

Lestat har precis dött för andra— eller kanske tredje gången,  när jag överraskar både mamma och Buffy med att säga: "Tänker du någonsin på i vintras?" Jag viskar det och då känns det nästan acceptabelt.
Hon vänder inte blicken från tv:n. "Tänker du på något särskilt?"
"Gör du det?"

Hon suckar och jag inser att detta besvärar henne. Såklart det besvärar henne.
"Jo men, det är väl inte något jag kan säga såhär, på rak arm. Ibland—" en till suck. "Ibland tänker jag på varför jag inte förhindrade det."
"Men mamma—"

Hon lägger en hand på min arm och drar fram och tillbaka. "Du behöver inte lugna mig, Juli. Jag vet."
Det är en timme kvar av filmen.
"Jag vill inte tänka på det," säger jag. Men egentligen menar jag; jag vill inte att du tänker på det.

När hon ser på mig har hon den lugna mamma-blicken i ansiktet. Jag vill ta ett kort. Spara hennes leende för kommande dagar.
"Det är bara tankar, Juli."

***

På kvällen skriver jag i den svarta boken.

DIKT TILL ELIOT:
Det är fint att vara två, det är fint att någon svarar när man ropar hallå
Och det enda jag kan komma på, som rimmar på hallå—är bh.