Havets Härskare, Häxan Och Livet Som Bög

Kapitel 4

"Vem som helst." Mumlade Bea och suckade.
"Beata har rätt, det kan vara vem som helst på hela skolan. Till och med någon som inte går på skolan." Sa Petter. "Det är nog bäst att inte lägga sig i. Låta polisen sköta det."
Jag nickade. Så klart. Vi var inte direkt detektiver. Vi vandrade tillbaka till vårat klassrum och bad om ursäkt för att vi var sena. Ulla viftade med handen och det vart glömt.

I slutet av dagen
Ännu en dag hade kommit till sitt slut. Elever strömmade ut ur skolan och pratade redan om vad de skulle göra i helgen. Det var bara torsdag imorgon. Jag, Bea och Petter gick långsamt bort från skolans ägor. Vinden blåste hårt och marken var fortfarande fuktig från morgonens regn.
"Jag tror inte det var någon på skolan." Sa plötsligt Petter.
Jag lyfte blicken från marken och riktade den mot honom.
"Vad menar du?" Undrade Bea, oro i blicken.
"Kära Beata, du borde veta detta bättre än oss båda. Det är väl självfallet att detta har med häxor att göra." Mumlade Petter och slängde en blick över axeln.
Bea började snacka irriterat på något konstigt språk, det lät som italienska. Petter skrattade lätt och la en hand på hennes axel.
"Slappna av Beata. Min brorsa har redan berättat allt för honom. Dessutom är han ju halv häxa." Bea slappnade av och log svagt mot mig.
"Förlåt. J-jag visste inte." Sa hon.
Jag stod där som ett frågetecken.
Vad i självaste helvete pratade de om?
"Vad gafflar ni om? Har Petter en bror som jag känner?" Frågade jag och stannade.
Något skavde i bakhuvudet, något som ville bli ihåg kommet. Men jag kunde inte komma på det.
"Fan. Brorsan låste hans minnen. Kan du göra något åt det Beata?" Petter svor några till vackra svordomar på ryska.
"V-visst." Bea ställde sig på tå och pressade fingrarna mot min panna.
Allt blev svart.

Jag snubblade baklänges när alla minnen från kryssningen kom och karatesparkade mig i ansiktet.
När jag först mötte Gustav, alla mina mardrömmar, de mordlystna tjejerna, när jag träffade Gustavs föräldrar, berättelsen om hans familj, när vi träffade på Lögnernas Gud, när vi stod inne i toaletten och Gustav kysste mig, han gav mig en ring.
Jag lyfte fingret och tittade på ringen. Bea och Petter betraktade mig från sidan. De trodde förmodligen att jag skulle svimma.
"Var är han?" Undrade jag och tittade på Petter.
"Eh... jag vet inte. Hemma?" Sa han och log nervöst.
"Kan du få hit honom? Jag vill prata med honom." Petter nickade och fiskade upp mobilen ur fickan, han knappade iväg ett sms och log mot mig.
Det såg ut som om han ångrade att han fötts. Jag hade just tänkt att fråga om han skulle komma när någon knackade mig på axeln.
"Hej Alex." Mumlade en välbekant röst, lik havets brus.
Gustav steg fram bredvid mig och gav en oklar blick till Petter. Han besvarade det med en nervös grimas.
"Gustav." Jag kände en lättnad av att se honom.
Utan att kunna styra mina känslor kramade jag honom hårt. Doften av smultron slöt sig åter igen runt mig. Nu var jag hemma.
Men i nästa sekund rasade ilskan som en storm inom mig. Jag skulle just klippa till Gustav när allt åter blev svart.

"Var du tvungen att göra honom medvetslös?"
"F-förlåt. Men j-jag tyckte att d-det var onödigt a-att han skulle s-slå till d-dig." Jag kände igen Beas stamning och öppnade ögonen.
Ovanför mig såg jag Gustav, Petter och Bea. Gustavs sandfärgade lockar hade växt ytligare några centimeter. De nådde honom nu nästan ner till axlarna.
Jag lyfte handen och drog fingrarna genom hans hår. Mina vänner märkte att jag vaknat.
"Kom så lämnar vi turturduvorna ifred, Beata." Petter drog iväg med Bea och lämnade mig ensam med Gustav. Jag låg i hans knä.
"Vi har mycket att prata om."

Antal ord: 686

Hello
Jag är tillbaka som ni kanske har märkt :)
Nu när jag har en ny mobil hoppas jag att jag kan uppdatera oftare
Hoppas ni hade en trevlig jul 🎄