Aggi

Vi åker om fem dagar

Kapitel 19

🚨 Be weird, normal is boring🚨

• Gloria, hej hur är det?

* Hej, Anastasia. Jodå det är väl okej antar jag.

• Hur mår din mamma?

* Anastasia.. jo..

• Åh nej.

Sade jag och slog handen för munnen. Det blev för en stund tyst men sedan bröt en snyftning fram.

* Pappa ville, och jag vill gärna komma tillbaka till London ett tag för att umgås med dig, läkarna tyckte att det lät som en bra ide och jag..

Ännu en snyftning. Det blev tyst igen.

* Jo,

Fortsatte hon och harklade sig hest.

* Jag åker om några timmar, om det är okej med er förstås.

• Ehm er?

Frågade jag

* Hur länge har det gått utan att du tittat Twitter? Eller det är väl dig Harry finner tröst, som en av våra favorit skvaller tidningar skrev häromdagen.

Fnittrade hon och sorgen var som bortblåst.

• Hu, hur? Va?

* Ja, Harry skulle ju vara så förkrossad efter relationen med äckel x flickvännen?

• Jag vet vem du menar men hur?

Stammade jag

* Såg en bild på teenage skvaller kontot, en bild när Harry lämnar en viss lägenhet med en vinkade hand, och en flicka vid ett fönster.

• Oh

* SÅ DET ÄR DU? Omg! Varför sa du inget?

• Jo Duvet jag har lämnat ett antal meddelanden.

* Men jag åker till flygplatsen nu så vi ses om några timmar.

• Ses snart.

* absolut.

Jag lade ifrån mig telefonen och dunsade ner på en av köksstolarna. Det kalla bordet av någon slags sten, marmor eller något antar jag, kändes svalt mot mina handflator och en rysning gick igenom mig. Glorias mamma, Sofie-Marie, eller Sofie som jag kallade henne, hade alltid varit min extra mamma. Hon tog hand om mig under de åren som mina föräldrar jobbade utomlands. Jag fann alltid tröst hos hennes varma famn och jag hade alltid avundas hennes förmåga att lugna ner folk, vilket var bra eftersom hon jobbar som sjuksköterska. Jobbade menar jag.

Ju mer jag tänkte på förlusten av en av mina mödrar ju mer sorg vällde över mig. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och hur synen blev helt suddig. Jag knep ihop ögonen och tog ett djupt andetag.

Någon spolade i badrummet och efter några sekunder stod Harry i dörröppningen. Jag vände snabbt bort blicken och strök bort en ensam tår.

Jag kommer ihåg hur han långsamt gick fram till mig. Hur hans varma händer kramade mina axlar och hur han såg på mig när jag vände mig emot honom. Hans vackra ögon hade tittat in i mina och när jag försökt klämma fram ett leende så såg han smärtan i mina ögon. Han hade kramat om mig så mjukt, men så hårt på samma gång. Mina tårar hade vällt ner över mina kinder och nedför hans högra axel. Han hade sett igenom mitt fake-leende, som så många inte lyckat genomskådat. Han hade funnits där. För mig.

_____________________

• Harrys perspektiv •

Jag zappade runt lite bland tv-kanalerna. Eftersom klockan inte var så mycket så var det ända bra MTV. Det var något intressant program om Justin Bieber så jag stängde av och gick in i Anastasias sovrum och lade mig ner i den o bäddade sängen.

Efter en stund så kom Anastasia in i rummet med en kort handduk virad runt sig. Håret droppade vatten på det mörka trägolvet och det ända vi gjorde var att titta på varandra. Hon log utmattat och satte sig samtidigt bredvid mig i sängen. Ena handen höll hon över handduken så att den inte skulle åka ner, den andra stödde hon sig med. Jag lade handen över hennes och hon log det där fina leendet som var så äkta.

" Det kommer bli bra, du? Jag lovar " sade jag lågt och lyfte upp hennes haka med min tumme. Hon slog ner blicken och vände bort huvudet. Så jag satte mig närmare henne och lade armen runt hennes smala axlar. Hon lutade huvudet mot min axel och tog ett djupt andetag.

Hon tittade inte på mig när hon viskade : " Jag ska hämta Gloria vid flygplatsen om två timmar. Jag måste åka snart.. "

" Vill du att.. " försökte jag men hon avbröt mig

" Nej. Eller Asså jag måste verkligen vara ensam med Gloria i några dagar. Men du kan komma förbi imorgon om du vill.. " inte ens när hon sade det tittade hon på mig. Jag kände mig frustrerad och förolämpad på samma gång. Men jag förstod henne.

" Okej. " svarade jag kort och rätade på mig.

" Harry " viskade hon tyst. Hon satt där med sin blöta handduk och sitt droppande hår.

Jag mumlade någonting till svar och hon fortsatte tvärt.

" Asså nej förlåt jag menade inte så. Du är det bästa som hänt i mitt liv och jag menar det. Men jag vet inte hur man ska.. Liksom hantera den sortens sorg. " hon tittade äntligen på mig med tårfyllda ögon.

" Nej jag vet inte men hur ska jag kunna finnas för gloria som du finns här för mig? " jag visste inte hur jag skulle svara på den frågan. Men jag sade tillslut:

" ni båda har förlorat någon. Ni tar er igenom detta tillsammans, jag finns alltid här för dig, det vet du eller hur?" hon log och nickade.

" Harry jag bara.. Liksom " försökte hon. "Äsch!" Suckade hon och kramade mig mjukt.

Jag besvarade kramen.

______________________

• Anastasias perspektiv •

Han kramade mig tillbaka och vi satt där en stund. Åh vad jag älskade att få ha honom nära mig. Den känslan slår alla känslor hittills.

Han reste sig sedan upp och lyfte upp mig. Jag hängde med benen runt hans midja och plötsligt blev jag längre. Vilket jag konstaterade för honom. Han hade bara skrattat till och kysst mig. Först på munnen, sedan på hakan för att sedan komma vidare till halsen. Genom kyssarna log jag.

Han vände sig om och lade ner mig på sängen så att jag låg på rygg. Han log sådär mystiskt som bara han kan och kröp fram till mig på sängen.

När vi låg med ansiktena mot varandra så kysste han mig på nästippen för att sedan inspektera mitt osminkade ansikte.

" Vet du? " viskade han tillslut

" Vad? "

" Jag tror att du och Gloria behöver ha lite kul.. " han låtsades fundera i några sekunder och log sedan igen.

" Tur att mamma har bjudit hem mig och de andra killarna. Vi hade en liten stuga precis bredvid mammas hus som vi bodde i vis x-factor duvet.. Jag kan nog få med er två också. Om ni vill såklart."

Det var för mycket för mig att ta in men att få spendera mer tid med Gloria, Harry och resten av One Direction skulle vara hur grymt som helst.

" Ehm ja?! " skrek jag förtjust.

Han förde sitt ansikte närmare mitt och svarade

" Bra, vi åker om fem dagar "