*FELIX PERSPEKTIV*
"Ouch" var allt jag sa och backade ett par steg. Vafan gör hon?
**36 TIMMAR TIDIGARE**
"Är allt packat och klart?" Det var min mamma, Alice, som trodde att jag fortfarande var 3 år och behövde hjälp med att packa skolväskan - Jag är faktiskt 17!
"Ja..Och mamma, du vet väl att jag är 17?"
"Klart jag vet gubben, men allting har gått så snabbt nu när du blivit känd."
Hon pausade en sekund innan hon fortsatte.
"Alla vet vem du är, du tränar så ofta och det är en massa tjejer efter dig hela tiden. Man är...Jag är inte så van vid det än."
Det förblev tyst någon minut och hon svängde in vid skolan.
Hon nästan tvingade in mig i bilen imorse bara för att få köra mig till skolan. Hennes ursäkt var "Det är ändå på vägen till jobbet" fast jag vet att hennes jobb ligger helt åt andra riktningen. Hahah, det är typiskt min mamma.
Jag öppnade bildörren och steg ut i regnet,
"Hej då mamma!" skrek jag till henne, slog igen bildörren och sprang min väg fram till skolporten fast jag gick inte in än.
Jag tittade tillbaka mot parkeringen för att se om hon fortfarande var där. Men nej, det va hon inte vilket jag var glad över. Mamma har (eller ska jag säga hade?)en vana av att först åka iväg när hon sett mig gå in i skolan och den vanan ändrade hon tydligen på idag.
"Heeej gulle," hörde jag en tjej säga bakom mig "har du saknat mig?"
Då visste jag precis vem det var så jag vände mig om. "Nej inte riktigt". Hennes ansikte ändrade uttryck på bara någon sekund.
"Vafan sa du? Jag hörde inte riktigt"
"Synd för dig då" sa jag och försvann in i skolan för att slippa henne och regnet där ute.
"Hallå! Vänta på mig." jag vände mig om för att säga något till henne men hann knappt börja "Asså d...". Trodde det var D/N men istället var det tjejen jag satt bredvid..Åhh vad heter hon nu igen?
"Oj..sorry trodde det var D/N" Jag tog upp handen för att klia mig i bakhuvudet. Det är en typisk ovana jag har när jag befinner mig i en pinsam stämning.
"Hej på dig med.." sa hon och himlade med ögonen.
"Ursäkta.. men D/N har varit helt besatt av mig sen igår. Försökte bara slippa henne."
"Fortfarande, hej på dig med" sa hon igen fast hon lät lite smått irriterand på rösten denna gången.
"Är du su.." Jag ångra mig direkt då jag förstod vad hon menade. "..Jag menar, Hej!"
Hon himlade med ögonen återigen. "Var det så svårt att säga?" Hon rättade till väskan hon hade på sin axel och började gå.
"Hey! Vänta på mig!" Jag sprang ikapp henne då hon redan hunnit gå en bra bit.
Hon stannade och tittade frågandes på mig. "Vad är det?"
"Vi kan väl gå tillsammans till lektionen." Sa jag och visade ett leende på läpparna vilket jag hoppats skulle smitta av sig på hennes läppar men, olyckligtvis gick det inte till så.
"Vem sa att jag ville gå med dig? Va?" Sa hon kaxigt och fick upp ett flin på läpparna.
"Tänkte att vi kunde lära känna varandra bättre..och kanske bli vänner?" Sa jag blygt och hoppades att hon skulle ändra inställning, bli lite gladare.
