Jag kunde höra hennes förtvivlande snyftningar, hon grät och jag kunde höra hur högt hon kippade efter andan. Hon var gömnd, men inte länge till. Hon var bara lätt lutad mot ett träd för att ta en enkel paus. Tills hon hörde hans höga dunsande steg komma närmare. Hon hörde de i mossan som mosades under hans tunga kängor.
"SoOOophie...!"
Viskade en mörk, väsande röst, men tillräckligt högt för att höras. Hon spände upp ögonen och höll båda händerna emot munnan för att hennes glåsande andetag skulle låta så lite som möjligt.
"Jag vet att du är här! Svara mig!"
Röt han och hoppade fram bakom trädet hon stod lutad mot. Hon skrek högt, hennes skrik ilade mellan trädstammarna. Hon kastade sig ifrån trädet för att få fart, men fastnade med foten i en rot, hon vände sig om och innan hon han göra något mer så...
I samma ögonblick slog jag upp ögonen. Jag kollade på klockan; 00.06, snart skulle dunsen komma. Precis som alltid.
"Dunk! Dunk! Dunk!"
Det hördes från källaren och jag kunde aldrig riktigt höra vad det var för något som gjorde dunsarna. Jag undrade alltid om mina föräldrar också hörde det, eller om de bara var jag.
Jag hade hört det där dunsarna varenda natt, samma tid. Precis som med drömmarna jag haft sedan första dagen vi flyttade hit. Jag hade drömt om den där flickan varje natt. Jag hade också haft en annan dröm, om en gråtande bebis..
Jag har inte sagt något till mina föräldrar för jag vill inte oroa dem, få dem att tro att jag är galen eller nåt. Och dem verkar verkligen trivas här. Men det gör inte jag...
----------------------------------------------------
Hääj alla läsare där ute!
Hoppas ni gillar början? Lämna gärna en komentar om vad ni tycker sow far?
Ses snart igen, tjao!
BẠN ĐANG ĐỌC
Sophia
Siêu nhiênJocke bor i ett hus som ligger långt ut i skogen. Huset är byggt för många hundra år sedan och mystiska krafter som ingen än vet om vilar över huset. Jocke och hans föräldrar har bott där i snart ett år och hans föräldrar tycker mycket om huset, men...