Sophia

Del 5

~Några dagar efter händelsen som hände i mitt rum~

Jag satt inne på mitt rum i sängen, de var tidigt på morgon. Mina föräldrar hade börjat gräla i köket. Pappa skrek högt åt mamma.

"Men vad fan tänker du göra av honom då?!"

Han röt högt, han var sån. Tyst och kall mot allt och alla om de var fler omkring, men var man ensam med de svinet så skrek han och tappa kontrollen på minsta sak. Nu var de mig han skrek om.

"Vad tror du?"

Hade mamma snyftat till svar.

Jag hörde en smäll och kort där eftet en hög duns, något föll ner i golvet. Någon föll ner i golvet. Mamma grät. Och allt i min värld blev plötsligt tyst.

Jag sprang mot dörren och drog hastigt tag i handtaget. Pappa stod ovanför mamma med knogarna hårt spända med armarna hängandes. Mamma grät och hennes kind var röd. Han slog henne. Jag kände mig tom. Ilskan i mig samlades. Mitt hat blev bara större för varje dag över den här mannen. Som kallar sig för min pappa.

"Ditt svin. DE HÄR ÄR FAN SISTA GÅNGEN DU SKADAR HENNE!!"

Och med de ordet for jag på honom och slog ner honom. Jag slog honom hårt i ansiktet och mina händer gjorde ont. Men han kände nog mer smärta och de förkänade han. Jag vet vad någonstans i ansiktet jag träffa, men de kändes som jag slog honom över hela fejset.

Mamma drog mig bakåt, bort från honom. Han drog sig emot väggen och satte sig upp. Mamma höll om mig och viskade lugnande saker. Hon bad mig sluta. Hon sa att de räckte. Men de räckte inte. Inte för mig.

Jag drog mig ur hennes famn och försökte slänga mig över honom men han var snabb med att rulla sig bort och sedan kasta sig hastigt mot ytterdörren. Jag reste mig upp och kollade djupt in i hans ögon. Mitt hat bara fylldes för varje blinkning han gav mig.

"Stick då! De är ju de du gör bäst!!"

Mina ögon blev tårfyllda, men jag torkade dem snabbt med tröjärmen och kollade mot mamma. Hon hade satt sig på en av stolarna och kollade tomt ner i bordet. Jag kollade tillbaka till honom och med ett hårt slag låg jag på golvet igen. Jag tog min hand mot kinden där han slagit och kände att jag redan var helt uppsvullen, troligen helt röd också. Jag kollade upp på honom, oförstående och arg. Jag hade spräckt hans näsa och de ran ner blod ifrån den, hans ögon var blåa och uppsvälld. De var ett mirakel att han kunde se!

Han spottade ner i golvet och träffade mina byxor. Sedan gick han. Jag hörde motorn på bilen starta och hjul som gnisslade mot gruset. Sedan blev de tyst. Döds tyst.

Jag vågade inte kolla på mamma. Jag skämdes, men jag kände mig aningen lättad. Så länge jag hållt dedär inne.

"Förlåt..."

Sa jag och reste mig upp, sedan gick jag ut. Bilen var borta. Jag suckade tungt, stoppade mina händer i byxfickorna och traskade iväg in i skogen. Jag behövde en lugnande promenad just nu och vad är lugnare än skogen? Inte källaren iallafall.

Jag kom in på en kringelkrokig stig hag aldrig gått på förut, den ledde långt in i skogen. Jag mötte upp en bit in i skogen en stor, jag menar, gigantisk sten som stod plaserad bredvid stigen. Jag fick lust av att klättra upp på den, men när jag tog med händerna i ett jack i stenen och drog mig uppåt så kunde jag äntligen känna smärtan ifrån mina knogar.

Jag tog ner händerna igen och kollade ner på dem. Dom var smått såriga och gjorde förbaskat ont. Jag struntade i stenen och gick vidare med stigen.

De började blåsa hårt och marken under mig började bli sten. Platt sten. Jag gick nu på platt sten och stigen slutade.

Framför mig var de en klipp avsatts, jag tog ett par steg fram och skymtade en kvinna längst ut. Hennes klänning blåste i vinden, som vågor svajade den i luftens takt. Hon sjöng något sorgset och lugnt. Hennes hår var långt, men de såg ganska så tunnt ut. Härifrån såg jag inte så mycket, så jag gick lite längre fram. Hennes hår var gråbrunt och klänningen var sliten, en lätt, urtvättad, rosa färg satt fortfarandes kvar i klänningen. Hon var tanig, och när hon vände sig om tappade jag andan för ett kort ögonblick och trillade bakåt.

De var hon! Ifrån källaren!!

Hennes ögon var fyllda med tårar och såg sorgset in i skogen. Jag kröp bakåt och hoppades på att hon inte skulle märka mig eller att hon märkt mig.. Men såklart slog jag i en sten som sedan trillade ner för klippan, träffade en större sten, som träffade en ännu större sten, som sedan föll i vattnet nedanför klippan. Jag svalde högt och tungt.

Hon vände ner sin blick mot mig och hennes blick blev fylld av hat.

"Du.."

Väste hon högt. Och kollade mig rakt i ögonen.

Hon satte sig på knä och var bara 5 meter ifrån mig ~ungefär~.

"Du... Ska... Döö..."

Hon log och skrattade läskigt och högt. Sedan började hon krypa hastigt mot mig. Jag kröp bakåt och slängde mig upp på benen och började springa mot stigen. Men stigen var borta och kvinnan kom närmare. Jag sprang in i skogen och bara sprang och sprang. Grenar slog mig häftigt i ansiktet och jag började känna blodsmak, men adrenalinen höll mig på benem. Jag halkade till då och få, men samlade mig snabbt och fortsatte springa, änfa tills jag stötte ihop med en stora stenen. De va den jag sett bredvid stigen!

Jag tog satts och kastade mig på stenen, jag fick ett stadigt tag och drog mig uppåt. Mina fingrar skakade och kändes svaga, de gjorde hemskt ont. Jag kunde se ibland gräset och mossan längre bort att hon kröp fram och sedan reste sig på fötter lätt lutad mot ett träd.

Jag gled med foten mot stenen och föll bakåt ner i mossan. Min fot gjorde ont och den hade troligen blivit stukad. Hon haltade mot mig och andades högt och de lät nästan sträft ifrån varje andetag hon tog. Jag reste mig upp och skrek av smärta i foten.

Jag skakade på huvudet och slängde mig på stenen igen och drog mig uppåt. De gjorde ont, men jag vågade verkligen inte möta henne. Dö ville jag inte heller göra..

Jag drog och slet och kom upp efter en massa små halkningar.

Hon slog och rev i stenen och hennes fingrar blev alldeles blodiga. Hon skrek och grät av ilska. Hon stanade och frustade tungt. Tårar sippade fram genom hennes tomma ögon och hennes tomma blick fästes mot mig.

"Varför.. VARFÖR GÖR DU SÅHÄÄR!"

Jag höll hårt i stenen och hon satte sig lutat mot den och tjöt hatiskt och sorgset.

Hon satt där till sent på kvällen och sedan gick hon. Jag vågade inte kliva av förs en lång stund efter att hon gått. Och jag var fortfarandes inte säker på om hon var kvar..

---------------------------------------------

Häääj!

Hade lovat ett längre kapitel och här är de! Hoppas ni gillade och fortsätt läsa, kram på er alla :*

Tjao!