(ON HOLD) The Fooo - Novellen

Kapitel 1 - Nära döden

"På skolan"

" Sagas Perspektiv "

- Matilda, jag vet seriöst inte om jag klarar mer längre! Sa jag helt förtvivlat.

- Saga! Du kommer visst att klara det, du behöver bara lite tid på dig.

- Mmmm... Visst! Och sen i eftermiddag så finns jag inte mer!

- DU SKULLE BARA VÅGA FÖRSÖKA HOPPA FRÅN BRON IGEN!!! Skrek Matilda förtvivlat och argt.

- Jag har inte sagt att jag ska hoppa från bron det finns liksom bilar och tåg å sånt, det vet du va???

- Ja, men du ska med mig hem idag om du inte lovar att inte göra något drastiskt.

- Ok, jag lovar MEN! Jag vill inte att du förföljer mig igen e det ok?!

- Ok, Visst! Jag lovar, sa hon och suckade.

I själva verket hade jag inte lovat nåt jag hade faktiskt hållt fingrarna i kors under hela samtalet.

"Rrriiinnnggg!!!"

Det kändes som om hela skolan rusade förbi i virvlande fart medans jag var tvungen att ställa mig helt intryckt vid mitt skåp för att inte bli ner trampad i ruset.

(Oj, jag glömde berätta att det var Fredag!)

När det värsta av ruset var över och när bara några eftersläntrare kom gåendes satte jag in dom andra böckerna och tog mina läxböcker sen låste jag mitt skåp och gick mot utgången.

på vägen hem tog jag den extra långa vägen som gick mot den stora och höga bron vid Stilla - Fjärils - Forsen, men i själva verket var den inte särskilt stilla den hette dödliga forsen först men då blev alla rädda att man skulle råka ut för något hemskt varje gång man gick dit så dom döpte om den. När jag var framme vid mitten av bron gick jag till räcket och släppte ner väskan på asfalten och la min jacka ovanpå. Jag slängde över mitt ena ben över kanten till bron och efter en liten stund slängde jag över det andra benet också när jag var beredd att hoppa tog nån tag i mina handleder mitt i fallet.

- Men släpp mig!!! Skrek jag hysteriskt och började skaka våldsamt i kroppen av ångest och rädsla.

- Lugna ner dig lite va! Och jag tänker inte släppa dig för då kommer du säkert försöka hoppa från bron igen! Sa killen som höll kvar i mina handleder. Han drog upp mig och la mig i sitt knä och kramade om mig eftersom jag fortfarande skakade rätt så våldsamt.

- Hur mår du egentligen? Sa någon annan, jag blev lite överraskad eftersom jag inte hade hört att det var flera.

- Eumm... Ehh... Alltså..., Jag kände hur ilskan började koka i mig. Innan jag hann reagera hade jag ställt mig upp och ställde mig framför killarna som stog en bit ifrån mig.

- VARFÖR BAR DU BORT MIG FRÅN RÄCKET!!! Jag har faktiskt inte bett dig att rädda mig tänk om inte jag ville leva mera! Skrek jag helt hysteriskt och märkte att jag hade börjat gråta. Killen som hade burit upp mig och kramat om mig ställde sig upp och tog tag om mina höfter och slängde mig över sina axlar, jag började stor gråta igen och mascaran bara rann samtidigt som jag sprattlade med benen och armarna.

- SLÄPP NER MIG NUU!!!

- När vi har satt oss i bilen släpper jag dig.

- Jag hatar dig!!!

- Då får du göra det men du ska iallafall inte dö när jag ser på, Sa han helt lugnt utan att höja rösten. När vi kom närmare vägen såg jag att en limousine stog vid väg kanten. Han satte mig i limousinen och sa :

- Vi ska bara hämta dina grejer så sitt kvar vi har en vakt på varje sida av bilen så du har ändå ingen chans att rymma.

Men hade han känt mig lite mer hade han nog vetat att jag alltid hittar ett sätt att bryta mig ut på. När dom gick iväg för att hämta mina grejer så kollade jag runt i bilen efter nåt att bryta mig lös med och när jag kollade upp i taket så såg jag att det fanns en taklucka jag drog den åt sidan för att se om den gick att öppna och den gick upp på första försöket. Jag stack upp huvudet för att se så att ingen kollade hit, när jag såg att ingen tittade så stack jag upp resten av överkroppen och hoppade upp med benen på taket. Jag ställde mig upp och gled ner på bakluckan och började springa. Jag hörde fotsteg som sprang bakom mig och kollade därför över axel vilka det var.

Så klart så var det ju den där killen som hade satt mig i bilen och hans vänner.

- Ni kommer aldrig att kunna stoppa mig den här gången! Jag har faktiskt ett stort försprång!

- Tror du ja!

- Ja det kanske jag gör! Och jag vet att jag har det, för att det finns ett stort vattenfall lite längre bort med bara ett litet staket för att skydda folk från att ramla ner men i själva verket hjälper den inte särskilt mycket! Ha! Sa jag samtidigt som jag sprang snabbare och snabbare mot vatten fallet.