Perfect girl

Del 6

Ljuset bränner i mina ögon och värmer min kropp. Jag suckar och sätter mig upp på madrassen. Jag stryker handen över de sträva lakanen. Morgan ligger hopkrupen på sängen och snarkar. Jag ler och tar mig upp från golvet.

När vi åker till skolan är vädret lätt varmt fast än det bara är maj. Solen lyser och jag hör en fågel som sjunger. Den vårvarma luften blåser på mina bara ben och drar i min kjol.  Jag har händerna på Morgans midja.  Han stannar vid cykelstället och låser fast moppen. Sedan går vi in hallen. 

"Hejdå!" säger Morgan och börjar gå bort mot trappan. Jag rycker lite lätt i han tröjärm för att han ska lyssna på mig.

"Vad ska jag säga till henne?" Jag ser honom i ögonen.

"Säg som det är, att du är kär i henne" svarar han, oberörd av frågan. Sedan vänder han sig om och går. Det kanske är tänkt att lugna mig och få mig att tänka att det inte är en så stor grej. Men det får motsatt effekt. Jag tänker igenom vad han sa. Det kanske är bäst att berätta för Ebba, hon kanske skulle förstå. Det skulle iallafall hjälpa mig att komma över henne. Jag går bort mot den andra trappan. Stegen känns som tusen fler idag. 

(På SO-lektionen)

"Ebba" viskar jag och puttar till hennes vänstra arm. Hon vänder sig snett bakåt och jag tittar på hennes ansikte. Hennes ljusblonda lockar är lite rufsiga och luggen ligger precis över hennes högra öga. Några slingor har böjt sig och gör att hela hennes hår ser ut som en drömlik flod. Jag känner hur jag rodnar lite lätt och ler. Hon flinar tillbaka och jag räcker henne en liten lapp.

 Hon öppnar den försiktigt och läser min slarviga handstil.  "Kan vi ses vid tjejtoan vid mitt skåp sen?" har jag skrivit med blått bläck. Jag tittar på henne. Hon lyfter huvudet och skrattar tyst när hon nickar. Jag ler och känner hur jag rodnar. Sedan vänder jag mitt huvud och tittar ner i mitt block igen. Jag försöker lyssna på vad läraren säger, något om franska revolutionen. Jag vet inte riktigt, jag kan bara tänka på rasten. En halvtimme kvar. Jag tänker på vad Ebba ska säga. 20 minuter. Kommer hon bli arg? 10 minuter. Eller kommer hon att tycka att jag är konstig som gillar henne? 5 minuter. Nervositeten trycker över bröstet. 

"Okej allihopa nu tar vi rast, powerpointen finns på er mejl och provet är om två veckor!" säger läraren och öppnar dörren. Alla strömmar ut genom dörren och det dova ljudet av skosulor på väg mot rastens frihet slår mot trumhinnorna. Jag går tyst mot mitt skåp och lägger in mina saker. Sedan tar jag ut ett litet läppglans i en rosa förpackning. Jag vrider av locket och lägger omsorgsfullt ett diskret lager på mina, annars så livlösa läppar. Det smakar lätt av vaniljsocker. Jag stänger skåpsdörren och låser. Sedan ställer jag mig vid tjejtoan och väntar. Nervositeten känns som små fjärilar i magen. Jag stryker febrilt över mitt hår och kan inte stå still. Då ser jag henne. Ebba. En underbar liten känsla värmer mig inombords. Jag känner hur jag rodnar och jag försöker att le lite mindre som om mitt liv hängde på det. 

"Hej" säger hon och flinar, precis sådär som hon brukar och mina kinder hettar. "Vad ville du?"  Jag blir plötsligt väldigt intresserad fållen på min kjolkant. 

"Ehm.. jo jag har typ velat berätta en sak för dig" börjar jag.

"Det är lungt, jag kan bevara en hemlighet" skrattar hon och puttar till mig lätt i sidan.

"Jo det är så att jag.. jag är.. jag är kär" säger jag tyst och rodnar mer än jag trodde att jag kunde.

"Åh men det är ju askul Laura! säger hon entusiastiskt och hoppar till lite. "Vem är det?" hon skakar min högra arm och böjer sig mot mig. 

"Jo..ehm..asså.." jag letar efter rätt ord, de ord som kanske förändrar allt. Jag tittar ner på mina skor. Den ena knuten har gått upp. Jag känner Ebbas blick. Hennes ögon är förväntansfulla. 

"Ehm.. typ.. asså....du" det sista ordet viskar jag så tyst att jag först tvivlar på att Ebba hört. Men när jag sneglar upp ser jag på henne att hörde. Det dunkar i bakhuvudet och tystnaden trycker mot trumhinnorna. Smilet försvinner från hennes glittriga läppar och en skugga drar över hennes ansikte. Hon släpper med ens min arm och ser på mig. Jag biter mig i läppen. 

"Fan vad äcklig du är" hon nästan spottar ut orden. Jag känner hur gråten fastnar i halsen. Hennes blick borrar sig in i min själ och gör mig illa på alla sätt möjliga. Jag har aldrig sätt den här Ebba förut. 

"Snälla Ebba, jag..jag menade inte så" försöker jag och sträcker ut min hand mot hennes.

"Rör mig inte!" utbrister hon och slår bort min hand. "Jag vill inte ha med dig att göra, fattar du?" Sedan vänder hon på klacken och går sin väg. Det ringer i öronen och jag kan inte röra mig.

Ebba, min bästa vän, hatar mig. Jag älskar henne men hon hatar mig.