"Människa"

Del 2

Jag vaknade i ett hav av mörker och jag kunde inte lista ut vart jag befann mig. Jag kände runt med armarna och listade ut att jag låg i en säng. Min säng. Jag kände på armen efter bitmärken men där fanns inget ovanligt. Allt var bara en väldigt verklig dröm.

Plötsligt började väckarklockan ringa och jag hoppade till. Jag tryckte på snooze men kände inte för att somna om så jag gjorde mig i ordning i lugn och ro och gick till bussen. Det var en kall septembermorgon och jag tog på mig alldeles för lite kläder.

En kvart sent kom bussen och jag, tillsammans med fyra okända främlingar, steg på den tomma bussen. Jag satte mig längst bak som vanligt och tittade ut genom fönstret. Tre hållplatser senare gick jag av och in i den gråa, livlösa byggnaden. Jag gick till mitt skåp och sedan till mattesalen.

Ekvationer hit och ekvationer dit. Varför ens försöka när man knappt vet hur man räknar gånger?

"Hur är det Alicia? Du ser lite sjuk ut" sa lärar-leif. "Gå till skolsystern och kolla upp dig"

"Okej då" sa jag och gick direkt mot dörren. Jag kände mig inte speciellt trött av något slag men jag gjorde allt för att slippa jobba.

När jag öppnade dörren så hade inte mina ben lust att vara ben längre så dom vek sig under mig och det svartnade för ögonen.

Jag vaknade upp med skolsysterns och Leif's huvuden över mig men har inte titta länge innan det sprutade sörja ur min mun ner på golvet.

"Hoppsan, vad hände här då?" Sa skolsystern med ett misslyckat försök till snäll och trevlig röst.

"Förlåt, jag kände ingenting i förväg" sa jag och torkade munnen med pappret jag fick.

"Det är okej, har du någon aning om varför detta hände? Har du ätit något konstigt pp sistonde?"

"Pappas mat är alltid lite konstig men aldrig har det hänt såhär"

"Det var ju konstigt. Jag tycker att du ska åka hem och vila dig, är det okej?" Sa hon och skrev något på sitt block. Skolsystern har aldrig brytt sig så mycket om sina patienter.

"Jag tror inte att det går någon buss snart" sa jag och försökte att inte låta överlycklig.

"Det finns tyvärr inget jag kan göra åt det, om ingen förälder kan komma och hämta dig"

"Jag skjutsar hem hon, jag har ändå så lång rast" sa Leif och hjälpte mig upp. Jag undrade varför han ens brydde sig ett dugg men jag ifrågasatte inte.

Hemresan var en lång pinsam tystnad och när han stannade på infarten sa jag "tack" så tyst att han troligtvis inte hörde, och stängde dörren. Jag gick in i huset, hämtde en hink som jag sedan ställde bredvid sängen och somnade så fort jag blinkade.

Ett par timmar senare vaknade jag av att mamma hade kommit hem och nu skrek på mig. Hon trodde att jag inte varit på skolan alls och just när jag tänkte förklara kom en ny våg av gul vätska. Jag lutade mig över hinken medans mamma kom och höll om mig.

Efteråt rann svetten och jag var alldeles andfådd. Mamma gav mig en tablett som hon sa skulle hjälpa och lämnade mig sedan ifred. Jag försökte somna igen men det kändes som om hela min kropp var i lågor. Vi åkte in till sjukhuset men dom hittade inget fel på mig och ingenting hjälpte mot smärtan.

Efter timmar hyperventilerande och en tyst gråtande moder på sidan svimmade jag äntligen. Eller dog jag?

Jag flöt omkring i ingenting en stund tills något av en dörr öppnades och vitt ljus bländade. Jag hörde en röst, samma röst som jag hörde i drömmen.

"Alicia! Alicia!" Sa den. Var det Jesus som kallade mig in i himmelriket?

"Alicia! Hör du mig? Vakna!" Fortsatte han att ropa. Jag kände en plötslig smärta i min högra kind, sedan den vänstra, sedan den högra igen. Efter varje gång drogs jag en bit närmare ljuset, det fanns ingen chans att kämpa emot. Det ville jag inte heller.

När jag drogs genom dörren kunde jag känna mark mot min rygg och kyla på min hud. Rösten blev tydligare och jag kunde långsamt öppna mina ögon. Det var inte Jesus som talade, och detta var inte himmelriket. Det var mannen som bet mig och en kyrkogård, med en tom grav bredvid mig.

Jag hade nu fått tillbaka medvetandet helt och kunde andas normalt, efter en hostattack.

"Välkommen tillbaka, jag var tvungen ge dig några örfilar" sa mannen och drog mig upp på fötter utan att jag var beredd och jag tvungen ta stöd av hans axlar för att kunna stå lodrät. "Jag är Isak och är en av dom som ska hjälpa dig på denna resa"

"Resa? Vilken resa? Varför är jag uti en tom grav? Varför sa du "välkommen tillbaka"? Vad är det som händer med mig?" Sa jag panikslaget.

"Du dog och blev begravd, men jag grävde upp dig och drog dig tillbaka, du har fått övernaturliga krafter som jag ska hjälpa dig att kontrollera"

"Övernaturliga krafter? Vad fan är det du pratar om?"

Isak tog ett djupt andetag och tittade mig djupt i ögonen.

"Alicia, du är en varulv"