Älvornas motstånd

Rekrytering

Vinden susar genom Emmets lång bruna hår. Hans hy lyser djupt blå på grund av solen varma strålar. Sommaren är varm, det är inte lätt att växa upp på gården med två yngre systrar och utan en pappa. Han dog i kriget och snart är det kanske hans tur att bege till ut i ingenmansland för att försvara magin som tillhör deras folk, Älvodim då han är den äldsta barnen i familjen.

Emmets öppnar sin bleka handflata, då var det dags att sköta deras frukt plantage. Energin formar i hans hand och pulsera ut sina gröna ljus. Han tog ett steg närmare persi trädet och trycker handen mjukt mot trädets ojämna stam. Den gröna ljuset sjunker in i trädet och sprider sig till de närliggande persi träd och överförs vidare näringar som de behöver. När ljuset har väl slocknat står han kvar en stund och luta sitt huvud mot stammen. Det är ett hårt arbete men det är vad han vet bäst, om han skulle få välja göra något annat så skulle han nog inte vettat vad. Tyvärr har skörden försämras genom åren, på grund av det har han lärt sig att jaga med pilbåge som en gång tillhörde hans pappa. Då och då kunde han få hem små ödlor som oftast befinner sig bland träden. Han lutar sig stilla mot trädet och lyssnar på viden i tystnad. Det känns svalare under trädets skuggor och i stunden känns det fridfull men han vet att bortom hans persi plantage, bergen och djupa skogar pågår det fortfarande krig mellan älvodim och människor sorten. Hans egna folk dö av magin som länge försörj dem i miljontals år. För Emmets är det helt obegripligt att någon skulle använda magin för en sån ondskefull syfte.

"Emmets, Emmets !" Hörs det inte lång bort. Det var hans yngsta syster Sandra som kom springande. Henne hy var minst lika blå och ansiktet var rund och hon har en lugg som ramar in det. Sandra blev andfådd och kunde inte få ut vad hon ville säga, till slut viftar hon sin arm för att signalera att han skulle följa med henne. Emmets sätter fast pilbågen bakom ryggen och sprang efter.

Solen har gömt sig bakom molnen och luften känns fuktig, det verkar som åskmoln är på väg. Inte lång bort dyker upp deras hus. Den har en fasad av mörk trä och tak av tekel, ju närmare de kommer desto mer ser man hur mycket av taket är täckt av mossar. Nu är de nästan framme, man kan nu se att olika sorter av fiskar, persi och andra frukter hänger ute för att soltorkas, det måste har varit Sandra som har förberett det inför vintern. När de till slut kom fram ser han sin mor gråtande medens Emmets andra syster Ruby, kramar om henne. Mittemot dem står två okända män, den ena var mer muskulös än den andra eller var det kanske bara hans metal rusning som ger illusionen av en stark kropps byggnad. Den andra var mycket smalare och trots värmen bär han en lång mörkgrönt rock med guldiga dekorationer som är blad och blommor. Dessutom har båda en brosch av silver på var sin vänstra bröst. Det är en blomma med röd kristall i mitten. De båda verkar vara helt osympatisk gällande hans mors sorg.

Emmets visste vad detta gäller, de två männen kommer från Ä.F.M eller Älvornas försvarsmakt för att kalla honom till fronten. Den här dagen visste han att det skulle komma efter att han har blivit myndig. Men han visste inte att det skulle vara så här tidig. Många delar av plantagen och grödor är han inte färdig med än dessutom har han inte hunnit lära ut det att vet till Ruby. Han kan inte lämna de så här tänker han. Emmets gå till hans mamma och viskar "inget fara, allt kommer blir okej" men då börjar hennes tårar rinna ännu mer och kramar om honom medens Ruby och Sandra står bredvid dem. Innan han kunde öppna munnen för att förhandla men männen avbröt smala mannen honom. Han pratar högt och tydlig. "Du, Emmets Noblelance är idag kallad till fronten för att strida mot så kallas Albatrosser med dina kamrater vid Pinemoor. Då din familj har skulder som överstiger staten maximum gräns har du ingen val än att följa med oss. Skulle du göra motstånd har vi heller ingen val än att tvinga dig med våld". Det var inte mycket han kunde göra nu förutom att följa med dem trots att han önskar att det hade varit senare. Emmets kramar sin mamma och Sandra sista gång och sedan vänder sig till Ruby. "Det måste vara du nu som kommer få ta hand om plantagen, innan jag gå vill jag ge dig den här" han tog pilbågen från sin rygg och ger den till Ruby. "Det är pappas, använd den väl" sa Emmets. "Tack, det ska jag göra. Och du få ta hand om dig själv också, det finns magi som vi aldrig har sett tidigare. Var försiktig." Säger hon medens hon torkar bort sin tår.

Himlen har hunnit blivit mörk men oregelbundet takt lyser det upp där de står av blixten som därefter följs av ett dunder. De två männen väntar tålmodig även om det nu börjar ösregna och kan knappt se varandra längre.

Emmets vänder sig om och nickar mot de två männen. Omedelbart knäppar smala mannen sin finger och ett portal formades och avger lila gnistor. Det ger han en till chans att titta tillbaka mot sin familj sedan stiger han in i den nyöppnade portalen.