Resten av våra liv ~M&M~

Kapitel 13

Hello babes. Why not kände jag, ni har varit så sjukt gulliga mot mig genom alla tre böcker, så här får ni ett kapitel. Tänker att jag iallafall avslutar denna boken och sen lägger jag ner denna "trilogin" 😘
*************

* * *Sofias perspektiv* * *

Vi hade precis städat klart hela huset, innan dörren öppnades och Martinus föräldrar vandrade in, med Emma tätt efter.

"Sofia!" ropade Emma och kastade sig i min famn.

"Jag ser att ni har städat, supersnyggt!" sa Martinus mamma och såg sig omkring.

"Jepp, det tog några timmar, men bra blev det. Men hade inte Sofia varit här hade det verkligen inte varit såhär rent, så hon ska ha mest cred" sa Martinus och la sin arm över mina axlar.

"Det är bra att du får lite pli på Martinus, det behöver han" sa Kjell-Erik och rufsade till Martinus hår.

"Pappa! Jag har faktiskt jobbat med den frisyren" sa Martinus och försökte rätta till kaoset som hans pappa orsakade på hans huvud.

"Lugna dig, det ser ju bättre ut nu än innan, man kunde ju tro att ni gjort något helt annat än att städa" sa han och blinkade mot Martinus som rodnade smått.

"Nejdå, vi har inte gjort något annat, någon kyss hit och dit men inte mer än så" sa Martinus och försökte låta trovärdig.

Jag flinade smått och vände blicken bort från Martinus som kollade på mig med en "tyst med dig" blick.

"Aja, vi tänkte iallafall gå ut en liten sväng runt sjön, så vi vet inte riktigt när vi är tillbaka" sa Martinus och hans föräldrar nickade.

"Får jag följa med?" frågade Emma och kollade på oss mer en bedjande blick.

"Vi hade tänkt vara ensamma lite, men kanske nästa gång" sa Martinus och gav henne en puss på pannan.

"Åhh okej då" sa hon besviket och gick in till sitt rum.

"Jag tycker lite synd om henne faktiskt" sa jag och putade med underläppen.

"Äsch, hon har glömt det om 5 minuter" sa Martinus och log mot mig.

***

"Hur går det för din del då, har du hittat den perfekta klänningen till bröllopet?" frågade Martinus medan vi gick hand i hand längs med en väg som går runt sjön.

"Japp, men den får du inte se förrän vi möts vid altaret" sa jag och log retsamt.

"Fusk, du får ju se mina kläder" sa han och såg på mig med en besviken min.

"Men det ger otur om brudgummen ser brudens klänning innan de möts vid altaret. Varför vet jag inte men det är iallafall en tradition" sa jag och vände blicken ner mot marken och sparkade iväg en sten.

"Jaha, det var mer än vad jag visste" sa han och skrattade smått.

Jag släppte hans hand och sprang iväg.

"Kom" sa jag och vände mig om och vinkade mot honom.

Ett smått skratt lämnade honom innan han också började springa efter mig.

"Varför springer vi?" ropade han innan han sprang ikapp mig. Han är ju lite snabbare än jag med mina korta ben.

"Vet inte, kul" sa jag och kände hans händer runt mig innan mina fötter lämnade marken och han svingade runt mig.

"Neeej, släpp ner mig!" sa jag skrattandes.

* * *Marcus perspektiv* * *

Hennes läppar mot mina kändes så rätt, men samtidigt så fel. Vad gör jag ens?

Hon drog långsamt ifrån och satte sig upp i gränsle över mig.

"Ingen dålig kyssare inte" sa hon och lutade sig ner igen så att våra läppar möttes ännu en gång.

Jag log smått och kramade lätt hennes rumpa med mina händer.

*pling*

Jag öppnade ögonen och tog upp mobilen från nattduksbordet utan att låta våra läppar lämna varandra.

"Kan jag komma över?"

Jag läste meddelandet säkert tre gånger innan jag förstod vad jag höll på med.

Jag drog ifrån våra läppar och hon kollade funderande på mig.

"Förlåt Ella, men jag kom precis på att jag ska träffa en kompis idag, så jag måste dra. Vi får ses igen en annan gång" sa jag och såg henne i ögonen.

"Okej" sa hon och log smått mot mig innan hon gav mig en sista puss för att sedan resa sig upp från sin säng.

Vi gick ner till ytterdörren och jag lutade mig mot henne och gav henne en kyss innan hon bet sig lätt i läppen och kollade på mig med en blick som bara skrek lycka.

"Jag ringer dig" sa jag och fick en nickning till svar innan jag öppnade dörren och gick ut.

Jag tog sedan upp mobilen och skickade iväg ett svar till Tuva, som var den som skrev till mig.

"Såklart, är hemma om 10 😘"

Jag låste mobilen och la ner den i fickan medan jag fortsatte vandra hemåt.

Det stack till lite i mitt bröst, och jag vet varför. Det jag gör är inte rätt, inte någonstans. Men vad ska man göra när jag älskar två personer lika mycket och inte kan välja?

Med Ella har jag den där härliga nykärleken, som är en av de bästa känslorna som finns. Men Tuva har jag ändå varit tillsammans med i fyra år.

"Hur fan ska jag kunna välja mellan de två?" sa jag tyst till mig själv och la händerna i mina fickor och sparkade iväg en sten som låg på vägen.

Väl hemma tog av av mig skorna och tog ett glas vatten, det dröjde inte länge innan jag hörde någon knacka på dörren.

Jag gick dit och öppnade dörren och möttes av en glad Tuva.

"Hej babe" sa hon och kastade sig i mina armar och lät våra läppar mötas.

Jag backade lite bakåt och ställde ner glaset på bordet.

"Jag har saknat dig så mycket" sa hon och kramade om mig.

Jag svalde hårt och lät mig själv omfamna henne tillbaka.

"Vi sågs ju igår" sa jag och skrattade nervöst, men försökte dölja det.

"Men jag har saknat dig ändå" sa hon och log mot mig.

"Jag har saknat dig med älskling" sa jag och log tillbaka och lät våra läppar mötas igen innan jag stängde dörren.

Vad fan håller du på med Marcus? Seriöst?

****
Ojojoj, vad händer nu? 😏