Hon med hunden

Jag bara stod där och stirrade ut i havet. Var det värt det, undrade jag. Jag kollade på henne. In i hennes underbara ögon som en gång hade sett mina som blint kollat bort. Hon log ett litet leende och kollade ner på sina skor.

Det var mörkt och kyligt. Sommaren var på väg att bli höst och det var ljuslyktorna som gav oss ljus, inte Jesus, lyktorna. Jag såg ut över havet och dess stilla brus. Klockan var långt över midnatt och hon ställde sig närmare.

Hon fnissade till

"Varför gör du det inte bara?" frågade hon. Jag kollade undrande på den vackra flickan framför mig. Så lutade hon sig fram och det blev ljust med ett.

Det var varken Jesus eller lyktorna eller den stora runda månen som lös upp tillvaron. Det var hon.