Älska mig|| hov1

Kapitel 30 - Evelina

Panik. Hjärtat bultar ur bröstet. Ångest. Svetten rinner. Mina ben domnar. I panik letar jag runt, vänder upp och ned på hela lägenheten. Noel är borta, jag hittar honom ingenstans. Han har lämnat mig. Nej, han har lämnat oss.

48 samtal.
19 sms.

Jag gör allt för att få tag i honom men hela natten går utan svar. Till slut somnar jag i soffan med mobilen i ett hårt grepp.

Min sömn är allt ifrån fridfull. Drömmar fyllda av tårar och skrik. Noel som flyr. Jag skriker men ingen hör, absolut ingen. När det äntligen är ljust tar jag hopplöst upp mobilen. Där finns ett meddelande, från Noel.

Noel

Jag kan inte bli pappa. Inte nu.

Min bröstkorg värker. Bultar. Min mage vänder sig och vrider. Han har lämnat på riktigt. Vad fan gör jag nu?

"Sarah..." Min röst är hes när jag ringer.
"Evelina?" Sarahs röst ekar av oro när hon hör mig brista i tårar återigen. "Vad har hänt?!"
"Noel har lämnat mig.." Jag tar ett djupt andetag innan jag fortsätter. "Och.. och.... jag är gravid."

På mindre än en kvart är Sarah hos mig.

"Berätta exakt vad som hänt." Säger Sarah tydligt och drar in mig i sin famn. Hennes hår doftar som alltid kokos från hennes absoluta favoritschampoo.

Tillsammans sitter vi i soffan. Tårarna har torkat ut mina kinder och allt jag känner nu är tomhet. Det känns som att jag är ensammast i världen. Som om jag skulle sitta ensam i ett svart, kallt rum dit ingen någonsin kommer.

"Jag tror inte att han någonsin kommer tillbaka, Sarah" Min röst har äntligen stadgat till sig och Sarah lägger sin hand i min.
"Han älskar dig. Tro mig." Jag kramar om hennes hand och ler svagt. "Men han är en skit."
Skrattet känns annorlunda. Som när man inte vet ifall man ska skratta eller gråta. Det känns bara bra att ha Sarah här.

Efter allt snack om mig känner jag skuld och frågar om det jag tänkt på under den tiden vi varit ifrån varandra.

"Hur går det med dig och Ludwig?" Sarahs leende svalnar och hon spänner sina käkar snabbt och nästan omärkbart.
"Jag vet inte. Det är on, off." Hennes axlar sjunker ihop. "Jag tror att gnistan har dött ut.."
Vi kramas hårt utan att säga någonting, så som vi alltid har gjort. Vi båda vet vart vi har varann utan att några ord behöver sägas. Kramen är trygg och värmer kylan som lagt sig i vardagsrummet.

Tankarna snurrar fortfarande i mitt huvud.

Vart är han? Kommer han verkligen aldrig komma tillbaks?  Lämnade han bara för bebisen?

Just det, ja. Jag är gravid, och nu är jag ensamstående. Ångesten lägger sig tungt över mig återigen. Jag har en tid för ultraljud imorgon, vad kommer barnmorskan säga när jag kommer dit ensam? Noel skulle varit med. Men inte nu.

Efter många om och men bestämmer jag mig för att svara på hans hemska mess, iallafall.

Evelina

Du lovade att aldrig lämna mig. Hur kunde jag någonsin lita på dig?

Jag vet inte om det var bra eller dåligt gjort men där är det. Mitt svar.

Efter Sarah åkt hem sitter jag ensam i vår säng, eller nu bara min säng. Noels sida av sängen luktar fortfarande som honom. Pappan till mitt barn. Vårt barn. Allt jag önskat mig är att mitt barn ska få trygga föräldrar, en mamma och en pappa. Att det inte ska behöva bli som med mina föräldrar. Allt jag vill är att barnet ska få växa upp med glädje, men den drömmen faller samman.

Kudden värmer mitt ansikte när jag vaknar. Efter allt tänkande igår måste jag till slut ha somnat.

11.21

Helvete, jag ska vara hos läkaren om 40 minuter. Jag stressar på mig kläder och springer ut till bussen för att med nöd och näppe hinna in i tid. Snabbt checkar jag in mig och sätter mig i väntrummet.

Efter bara någon minut kommer min barnmorska ut.

"Evelina Forsberg" Jag reser mig upp och ger henne ett leende. "Sophie Ekholm, vi ska till rummet näst längst bort." Jag skakar hennes hand och följer sedan efter henne till rummet vi ska in i.

"Så då. Nu kommer det kännas lite kallt på magen först." Jag nickar och ser på när Sophie fixar fram den genomskinliga geggan på min mage. Jag ryser till först men vänjer mig snabbt. Sophie tar fram vad jag antar är kameran och placerar den i geggan.

Med spänning tittar jag på den lilla 'tv:n' som visar ultraljudet. Jag väntar på att Sophie ska säga något men när jag kollar på henne ser jag hennes orosfyllda ansikte.

"Är något fel?" Min röst skakar och hon vågar nästan inte möta mina ögon. Sophie tar min hand i sina och kollar ledsamt på mig när hon lägger bort ultraljudet.

"Jag är så ledsen över att behöva ge dig de här nyheterna." Mina ögon tåras när jag inser att inga hjärtljud hörs och jag förstår precis vad hon menar.

"Är det.. är... missfall..?" Sophie nickar allvarligt och stryker mig över armen.

"Jag är så ledsen. Det som kommer hända nu är att din kropp kommer stöta ut resterna  av fostret." Jag sätter händerna för ansiktet och skakar häftigt på huvudet.

Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Mitt barn var det enda jag hade nu och nu är det borta. Allt är förstört.

Sakta sätter jag mig upp när gelen är borta och går ut genom dörren. Mina ben leder mig ut mot väntrummet där jag kom ifrån. Tårarna är som varma knivar mot mina kinder men precis när jag tar tag i dörrhandtaget för att gå ut ser jag ett bekant ansikte bredvid mig.

Noel.

Han ser mitt ansikte och kollar snabbt på min mage och sen tillbaks på mitt ansikte.

"Jag hoppas du är nöjd nu." Och med de orden rusar jag ut från byggnaden med Noel strax bakom mig.