Älska mig|| hov1

Del 4 -> Evelina

Igår kväll berättade jag då för Noel om min familj och jag vet inte riktigt hur jag känner för det men jag inser att jag måste åka hem och bo i min lägenhet idag. Ångestklumpen tar plats i magen, jag tar fram min mobil och messar Sarah.

Jag 07.45
Är du i skolan idag?

Sarah 07.50
Ja, vi börjar åtta när kommer du?

Jag 07.52
Kommer så fort jag kan, säg att jag försov mig.

Jag reser mig snabbt ur sängen där Noel fortfarande sover, jag skakar om honom och ber honom göra sig iordning. Noel går ut till badrummet och jag sätter mig i hans rum framför hans spegel och sminkar mig.
"Du vet att du inte behöver smink va?" Noel kommer upp bakom mig med tandborsten i munnen.
Jag skakar på huvudet och gör klart sminket, jag tar på mig en av Noels Levi's hoodies och ett par ljusblå trasiga jeans. Jag springer ut i hallen och ropar att vi måste åka, Noel kommer ut från vardagsrummet och tillsammans skyndar vi oss till bussen.

Noel och jag kom till skolan nu och vi båda springer till våra skåp och säger hejdå.

Jag 08.20
Jag är här kommer om en min.

Sarah 08.20
Bra, vi har den heta vikarien.

Jag tar min svenska mapp och springer till lektionssalen.
"Förlåt att jag kom försent" jag flåsar ut och ler mot Gustav som är vår vikarie.
Sarah klappar på stolen bredvid sig och ger mig en "sätt-dig-fort-som-in-i-helvete" blick.
"Det var fan på tiden att du kom till skolan nu!" Hon väser i mitt öra. Jag kramar henne hårt och kollar på henne.
"Ja fan, jag har saknat dig så sjukt mycket" vi tittar på varann för att sedan skriva om litteraturhistoria.
Om det är något jag hatar så är det historia, usch.
Tankarna vandrar iväg och Noel dyker upp på näthinnan, ikväll måste jag sova utan honom. Efter skolan ska jag åka hem till min lägenhet, jag måste bo ensam igen. Jag känner en tomhet inom mig och tårarna bränner bakom mina ögonlock. En hand läggs på min axel och en orolig Sarah tittar på mig.
"Vad händer?" Hon viskar så tyst hon kan och jag lutar mig mot hennes öra.
"Mina föräldrar ska vara borta i ett år och ingen av de svarar mig någonstans" Sarah vet allt om min familje situation så hon nickar förstående och kramar mig snabbt.

Noel❤️ 08.50
Ska du hem ikväll?

Jag 08.52
Tyvärr... Du får klara dig utan mig några nätter.

Noel❤️ 08.53
Aldrig,jag sover hos dig.

Jag 08.54
Gör du rätt i😘

Jag ler och lägger ner mobilen i fickan, Gustav signalerar att lektionen har nått sitt slut och jag tar min mapp. Sarah och jag går tillsammans genom korridoren för att komma fram till våra skåp. Vid Sarahs skåp står Dante och Ludwig.
"När man pratar om trollen, säger Ludwig och drar in Sarah i en kram." Jag kollar förvirrat på de och Sarah ler.
"Är ni typ en grej nu?" Jag flinar mot Ludwig och han ler tillbaka.
"Vad kan man säga? Vi är väl romantiskt involverade med varann" Dante slår Ludwig på axeln och alla bryter ut i ett skratt.

Min mobil plingar till och en notis från en händelse i Aftonbladet dyker upp.

"Lastbilskrock i Norge, chaufför hittad död.
Klockan 08.30 idag rapporterades en bilkrock i Norge. En lastbil krockade in i en annan lastbil och nu hittades chauffören till den ena lastbilen död. Mannen är identifierad som Michael Forsberg.
Den andra chauffören klarade sig med några brutna ben."

Jag sätter handen för munnen när jag läser namnet, Michael Forsberg. Min pappas namn står i artikeln, min pappa är död. Jag känner en tår rinna ner för min kind och Sarah springer fram till mig.
"Evelina du är likblek! Hur mår du? Vad händer?!" Jag sträcker skakande fram artikeln jag precis läste mot henne och hon läser med rynkad panna. Sarah brister ut i gråt och kramar om mig. Ludde och Dante kollar nervöst på varann men kommer fram och läser artikeln de också.
"Michael Forsberg" mumlar Ludwig och tittar på mig.
"Det.... det är min pappa" min röst darrar och jag är i chocktillstånd. Sarah håller om mig och ger mig min mobil som Dante nu hållit i.
Mina tårar rinner och tröjan som jag lånat av Noel blir helt blöt.
Jag tar mig ur Sarahs famn för att gå på toan men i korridoren påväg mot toan så kommer såklart Noel själv. När han ser mitt uppsvullna ansikte och den blöta tröjan springer han fram till mig och drar in mig i sin varma famn. Han torkar bort mina tårar och tar min hand för att gå med mig ut till skolgården. Vi sätter oss på en av träbänkarna som är varma utav solen.
"Vad har hänt?" Noels blick kollar intensivt på mitt röda ansikte och jag kollar upp på honom snabbt men kollar lika snabbt bort igen.
"Min pappa.... han krockade med sin lastbil imorse och... dog" Noel håller hårt i min hand och blir tyst en stund.
"Ringde din mamma dig och berättade detta?" Jag skakar på huvudet och jag känner hur mitt hjärta rivs itu av smärtan.
"Nej.. jag läste artikeln i Aftonbladet, min egen mamma bryr sig inte ens om att ringa när min egna pappa dör!" Mina tårar rinner igen och jag tar mina händer framför mitt ansikte.
"Min pappa är död, min mamma kommer inte ens komma hem, jag får bo ensam i lägenheten. Det är ingen i min familj som älskar mig, det är bättre om jag bara dör" Jag ångrar att jag sagt de sista orden så fort som de lämnat min mun för Noel tar tag i mina händer och kollar skarpt på mig.
"Du säger aldrig så igen, Evelina jag skulle inte klara en dag utan dig. Fattar du det?!" Noel höjer rösten, jag rycker till och nickar. Vi kramar varann och jag gråter i hans famn.

Några timmar senare
Vi sitter hemma hos mig i min säng, det känns så konstigt att vara hemma igen jag har liksom bott hos Noel i flera månader. Noel ligger och håller på med mobilen så jag går ut i lägenheten med bestämda steg rakt in till mammas och pappas rum. Sängen är bäddad fint och deras rum är välstädat, jag sätter mig på deras säng och luktar på pappas kudde i hopp om att få känna hans lukt en sista gång men det luktar inget.
I bakfickan av mina jeans ligger mig mobil, jag tar fram den och bestämmer mig för att göra något som jag aldrig trodde att jag skulle göra.

Jag ringer min mamma. Det går tre signaler innan någon svarar.
"Evelina?" Mamma låter förvånad men jag hör att hon gråter.
"Du hade inte tänkt berätta för mig att min pappa är död eller?!" Jag höjer rösten av ilska.
"Va?" Mammas röst brister, "Vad säger du?! Vadå död?"
"Du visste inte?" Jag känner skuld över att jag skrek på henne men hon snyftar till och jag förklarar allt.

Jag och mamma pratade i säkert en timme och hon blev helt förkrossad över pappa, vi satt bara och grät hela tiden men nu måste vi tyvärr avsluta samtalet.
"Mamma kan du inte snälla komma hem snart, jag saknar dig" jag gråter ännu mer.
"Det är inte så enkelt, jag måste vara kvar här i minst ett år till. Evelina du är stor, du klarar detta" jag blir arg på henne och skriker till.
"Mamma jag är 17 år! Jag har levt snart 5 år själv! Du har aldrig tänkt på att finnas för din dotter kanske?!" Jag lägger på i örat på henne och kastar mobilen i backen.

__________________________________________________________________________________
Det är torsdag morgon och det är en dag sen jag pratade med mamma, hon har inte ringt upp inte ens messat ett ynka meddelande. Noel och jag är påväg till bussen för att åka till skolan, jag berättade imorse för Sarah om mamma för att underlätta resten av dagen.