Nonchalant, men vi är överallt {N.F}

19

Linnea är inte i ett tillstånd av skräckslaget obehag. Nej, absolut inte.

Eftersom att det redan är torsdag och hon kommer att vara i Noels lägenhet för sin första "lektion" med honom, så betyder det inte att hon befinner sig i ett skrikande obehag.

Nej.

Nej.

Hon är inte heller redan halvt förstörd eftersom hon vaknade upp till sjutton missade samtal från sin mamma och ett sms som bara sa: "Jag älskar dig, gumman. Ring mig snälla. Jag saknar dig. Ring mig."

Nej, hon är verkligen inte orolig för sina fem systrars välmående, eftersom hennes mamma verkar gå igenom en av hennes faser igen. Men hon kommer att behöva ringa henne senare, efter att han återvänt från sin lektion med Noel, och behöva lösa problemen som hennes mamma står i.

"Du borde dra, annars kommer du att vara sen," förmanar Rebecca från soffan där hon är draperad i filtar och skjuter kakor i munnen.

"Ja. Leta efter mig om jag inte kommer tillbaka? Berätta vidare min historia?" Ropar Linnea svagt och tar upp sin axelväska.

"Kommer jag absolut göra!" Svarar Rebecca, oberörd och munnen full. "Smsa mig om du behöver något. Ses sen, gumman!"

Och Linnea stänger dörren bakom henne.

Fan.

Hon förblir lugn när hon går och beundrar de varma, gyllene solstrålarna som har börjat mingla i luften och de bleka, stenväggarna på universitetet som tittar genom kluster och murgröna.

Det är egentligen ganska lugnt.

Hon sparkar vid småsten och ler mot förbipasserande och nynnar Post Malone och lägger händerna i fickorna. Och hon känner absolut ingenting förutom en konstig känsla av lugn som omsluter hennes lemmar.

Och så när hon når Satans dörr, knackar hon med en stadig hand och känner onormala vågor av lugn över henne när hon sniffar på den svala luften och den mjuka blomparfym som den bär med sig.

Dörren öppnas, smärtsamt långsamt.

Där står han, Noel, och Linnea kollar en extra gång på scenen hon har framför sig, för Noel har på sig en oversized hoodie och jeans, och fan – hon visste inte att han ägde något annat än kostymbyxor, skjortor och flugor, fula mönster eller sammet.

Hon stirrar i förvåning.

"Det är otrevligt att stirra," poängterar Noel med oimponerande ögon medans han tittar på Linnea, armarna korsade.

"Du har vanliga kläder på dig," är allt Linnea kan säga i förvåning, och Noel rör inte en min medans han släpper in henne i rummet.

Hon går in i det stora rummet och till stor överraskning är det ganska annorlunda än när hon senast var där - som omedelbart påminner henne om en sovande Noel men hon väljer bort sina tankar när hon istället fokuserar sin uppmärksamhet på vita liljor som täcker varje plan yta och de stora målningarna som pryder varje centimeter av utrymmet på väggarna. Målningar som ser konstigt bekanta ut.

"Ludwigs?" frågar hon och nickar mot de stora målningarna som hänger över hans öppna spis.

Noel, fortfarande intakt, bara nickar, stående på avstånd med händerna bakom ryggen. Han ser nästan mjukt ut, med sin stora tröja och skrynklade jeans och mjuka, skeva lockar, men diamanterna från hans Chanel klocka skar sig genom luften, nästan lika mycket som hans kalla, tomma stirrade, och Linnea påminns om att Noel Flike är allt annat än "mjuk".