Nonchalant, men vi är överallt {N.F}

16

Det har gått en halvtimme och Rebecca har inte svarat på hennes sms och Axel och Ludwig är inte här.

Och Noel är fortfarande i sitt rum.

Vilket är okej, men Linnea har redan hällt i sig för mycket sprit och pillat på allt för många gosedjur, japp, det fanns gosedjur i ett hörn av rummet. Hon upptäckte även en krona.

Det är när Linnea ska sätta sig i schäslongen igen, uttråkad, som hon hör klingandet av ett piano.

Självklart. Delar de ut pianon vid födsel?

Linnea har tillräckligt mycket alkohol i sig för att känna sig modig nog att gå mot dörren där det kommer ifrån, eftersom vardagsrummet har tråkat ut henne. Hon lägger örat mot dörren och hör en fin, främmande melodi spelas. Nästan ledsen samtidigt som den är hoppfull.

Hon vrider på dörrhandtaget och öppnar den försiktigt.

Hon får omedelbart syn på Noel sittandes vid ett stort piano, med huvudet lätt lutat. Hans händer som Linnea inte ser bakom den stora ramen ser ut att röra sig lätt och hans ögon följer med rörelserna. Silket på hans morgonrock fastnar i det mjuka ljuset som kommer genom fönstret och lämnar rummet blått då rummet är släckt.

Linnea bara tittar, det är inte som när Rebecca spelar. Hela Rebeccas liv är en som ett stor sol som lyser på allt omkring henne, förutom när hon spelar, energin och livet som kommer från henne dämpas så fort hon spelar. Fokuserad och tyst.

Det är tvärtom med Noel.

Noel, som är påklistrade leenden och tomma ögon, personifikationen bakom "ljuset är tänt men ingen är hemma" i sitt hemskaste slag, förändras när han spelar. Inte för att han ler eller ser mindre eländig ut än vanligt, men det är något verkligen annorlunda med honom. Det finns något äkta, genuint. En passionerad avsikt inom honom som kommer upp till ytan och lämnar honom förstörd och äkta.

Det är som om alla små millisekunder hon sett i hans ögon tidigare när han varit arg eller irriterad är framme.

För första gången ser Noel ut som en människa. Som en pojke. Hon kan inte sluta titta.

Sedan börjar tangenterna låta röriga, något hon först inte märker, och Linneas blick lyfts för att möta Noels ansikte och -

Hans kinder är blöta.

Det är tjocka strömmar av tårar som rinner längs hans ansikte och han pressar ihop sina fransar mot kinden i klumpar, och även om Noel inte har nån aning om att Linnea ser honom så känner hon sig skamsen att hon tittar.

För Noel Flike gråter, och det är något som Linnea har drömt om i sina mörkaste tider. Men nu händer det verkligen och det är inte tillfredsställande alls. Det är hjärtekrossande. Och de små snyftningarna och glittrande kinderna som syns mellan skuggorna och ljuset fyller henne med en obeskrivlig sorg som hon inte kan placera.

Linnea vill gå fram och dra undan hans händer när han tar tag i sitt hår med händerna med något som vara går att beskriva som ilska, knogarna blir vita och han vaggar fram och tillbaka sakta, men istället tittar hon bara med stora ögon. Hans snyftningar fyller rummet medans han tar ett ännu hårdare tag om sitt hår som ett litet, övergivet barn.

Hon är påväg att ta ett steg framåt när Noels telefon ringer.

Oväntat snabbt, så sveper Noel bort tårarna med ärmen på skjortan och hans uttryck lugnar sig, han sväljer och tar ett par andetag med skakande läppar och borstar sedan bort håret från ögonen och svarar i telefonen.