Bump into my world

Kapitel 2

Som den trevliga person jag är så är det första jag säger

”Men kolla vart du går för fan”

Den mörkhåriga killen som sitter ner på marken och håller sig för pannan kollar upp på mig.

”Det var ju inte direkt jag som sprang in i mig själv?” Säger han surt och reser sig.

 Jag vet inte vad jag ska säga, jag börjar pilla med kanten på linnet.

”Flytta på dig jag missar tåget” får jag ur mig och knuffar till honom. Nu hade jag bara 10 minuter på mig. Jag letar upp perrong 4 och kliver på tåget som står där. Jag letar upp min plats och slår mig ner. Äntligen kunde jag slappna av.

Jag tar fram mina hörlurar och startar Shower – Becky G och tar en klunk av is teèt. Någon slår sig ner på sätet mitt emot mig. Jag hostar till så att det jag har i munnen flyger ut över bordet framför mig och rycker ut hörlurarna från öronen när jag ser vem det är. För liksom, vad är oddsen för att av alla människor på centralen så skulle killen jag just sprang in i, hamna på samma tåg som jag. Och inte bara det, han ska sitta mitt emot mig i hela 5 timmar ända till Stockholm!

”Tja igen” säger han.

”Hej” mumlar jag surt och kollar ner på mina händer som att de plötsligt vore de mest intressanta i världen.

”Hoppas att du kan vara trevligare nu än vad du var ute på perrongen nyss” skrattar han. Jag säger ingenting utan fortsätter att kolla ner i mina händer.

”Jag heter Omar” säger han bestämt och sträcker fram handen över bordet som är täckt med is te.

”Wilma” säger jag kort och sträcker fram handen och han tar den i sin varma hand. För första gången så lyfter jag blicken och kollar upp på honom, wow. Han såg ganska bra ut, snarare väldigt bra ut! Hans snälla bruna ögon kollar in i mina gröna. Hur kunde jag vara så hård mot honom tidigare?

Omars Perspektiv

Hennes ögon var så fina. Jag kände direkt att det var nåt speciellt med henne. Leendet, ögonen, rösten och sättet hon var sur på. Detta skulle jag nog aldrig få nog av.

Om hon nu någon gång ens skulle prata med mig frivilligt!? Just nu var hon ju tvungen, annars skulle det bara bli jävligt stelt att sitta här i 5 timmar och kolla på varandra….

”Hur gammal är du?” får jag ur mig. Fan Omar, nu tror hon säkert att du är nåt pervo….

”Jag är 16, så jag har precis gått ut nian” svarar hon.

”Aha, jag har precis gått ut 8:an….fast jag ska fylla 16, jag flyttade till Sverige från Venezuela när jag var 6 år” säger jag lite stressat.

(5 timmar senare)

Vi suttit och pratat med varandra hela resan! Och då var det inte bara jag som hade suttit och babblat på, hon var minst lika ivrig i att prata som jag.

”Vi når Stockholm Central om ca 5 minuter” säger en röst i högtalarna.

”Jaha, då är det väl bäst att vi börjar plocka ihop våra saker då” suckar jag. Inte för att jag hade plockat fram så mycket mer än min mobil och ett par hörlurar. Fast jag hade tagit en bild på oss tillsammans.

När dörrarna öppnas och vi kliver av tåget så står det fullt med fans där.

”Vad fan är detta?” frågar Wilma förskräckt och kollar ut över alla skrikande fans.

”Ehhh, asså……jag är med i ett pojkband” säger jag lite nervöst.

”Och det säger du först nu?” suckar hon.

Fansen kommer fram och ställer sig runt mig, jag börjar ta bilder med dem. Sen kommer jag på att jag inte har frågat efter Wilmas nummer. Jag springer ut ur klungan, hon är inte kvar……

Wilmas Perspektiv

ETT POJKBAND!? Och det säger han först när vi går av tåget! Jag förstår mig inte på vissa killar ibland, först är de jätte snälla mot en och man berättar om hela sitt liv för de. Och sen så visar det sig att de har berättat allt utom det viktigaste! För kom igen, om man är med i ett pojkband så kan ju inte direkt ens liv vara så vardagligt och tråkigt som typ mitt.

Nån som ser ut att vara min pappa eftersom att han står och viftar med händerna och ropar mitt namn kommer mot mig.

”Hej Wilma!” säger han och kramar om mig, hårt…

Ska jag vara ärlig så känns detta lite konstigt. Min pappa som inte brytt sig om mig på 6 år står nu och kramar om mig.

”Hej, pappa” säger jag lite osäkert. Hans bruna hår kittlar mig i ansiktet när han avbryter kramen, jag kan äntligen andas igen!

När jag väl kan se hans ansikte ordentligt så känner jag igen honom, skägg stubbet på hakan, de blåa ögonen, allt känns precis som för 6 år sedan. Förutom att mamma inte är här då, men just nu så spelar inte det nån roll.

********************************************

Vad tycker ni om boken än sålänge?

Kommentera!

Rösta = glad författare

Följ mig på instagram

@emiliasjokvist

@myfooostories

~Emilia