Som jag sa så hade Mia inte trott mig först då jag berättade om Scott med sen då jag fick ett sms av honom började hon tro på mig.
"Möt mig på Coffee Corner kl 13? /Scott"
Nervositeten hade börjat komma smygandes. Det var bara 1 timme tills vi skulle ses och Mia höll på fixa mig. En simpel med snygg look hade hon sagt så få se vad det blir. Jag hade på mig ett par jeans och en vit tshirt för att inte vara för mycket. Det var ju bara en kaffe.
"Så, nu är du redo för att möta mister snygging" sa Mia med ett skratt i slutet. Hon var verkligen duktig. Lockar som bara satt i slutet av håret. Sen hade jag bara tagit lite mascara och bronzer som vanligt. "Kom jag skjutsar dig" sa Mia och börja gå ner för trappan. Mentalt försökte jag samla mig och inte stressa upp för mycket. Jag har en dålig vana att säga dumma saker då jag blir nervös, det bara flyger ur min mun. Min mobil plingade och jag tog upp den för att se. Sms från Mamma.
"Vi är hemma om någon timma. Saknar er!"
En tyst suck lämnade min mun. Det var skönt att dem kommer hem men samtidigt orkar jag inte hitta på någon ursäkt eller skynda mig städa åt Wille innan dem kommer. Som det alltid har varit. Mamma skickar ett sms och jag får panik och städar för att jag inte vill att Wille ska få massa skit. Men nu orkar jag inte längre. Jag är färdig med det.
"Har sovit hos Mia i natt så vi ses ikväll. Saknat er också"
Jag lutade mig mot fönstret och försökte släppa det med Wille, bara för någon timma i alla fall.
"nervös?" Fråga Mia och jag vände blicken mot henne.
"Nej, eller lite. Är mest nervös över jag ska säga något dumt och förstöra" sa jag och Mia nickade åt mig.
"Ja du har ju en tendens att göra bort dig ibland" sa hon och skrattade.
"Hörru" sa jag och slog hon löst på armen på skoj.
"Men nu finns det ingen återvändo. Vi är framme och det var verkligen ett litet och avskiljt café. Säker på att han inte tänker mörda dig?" Sa Mia och jag kollade ut. Hon hade rätt. Det var en bit utanför stan och det stod bara två bilar parkerade. En gammal volvo och en sportbil. Undra om någon är hans om han ens har kommit än.
"Kanske, men värt risken för där är han" sa jag med ett fånigt leende då han klev ur sportbilen.
"Wow du skoja inte att han var snygg" sa Mia och stirrade på honom.
"Jag vet, men tack för skjutsen jag ringer dig ikväll" sa jag och hoppade ut ur bilen.
"Hejdå" sa vi samtidigt och vi båda började skratta. Jag stängde dörren och vände mig om och där stod han. Snyggare än igår, lutad mot sin bil med händerna i fickan. Hans mörka hår låg snyggt fixat på hans huvud och hans svarta tshirt satt så tajt över hans överkropp så att man såg varje kontur av musklerna som gömde sig där under.
"Hej Wilma" sa han och drog in mig i en kram. Chockat kramade jag tillbaka försiktigt.
"Hej Scott" sa jag och släppte på kramen.
"lika vacker som ditt namn är du. Ska vi gå in?" Han pekade mot ingången och jag nickade nervöst. En lätt rodnad spreds sig över mina kinder och jag kunde inte hindra det. Hans kommentarer fick mig så ur balans. Jag följde efter honom in och vi satte oss vid ett bord långt in vid ett hörn. En som jobba här kom snabbt fram och gav oss varsin meny. Vi beställde varsin kaffe och jag tog en muffins medans Scott tog en morotskaka, som enligt honom var den bästa som fanns här. Ingen gjorde godare och att jag skulle få ångra mig.
"Så Wilma berätta om dig själv" sa han och kolla upp på mig med ett leende.
"Vad vill du veta?" Fråga jag nervöst och pillade mer skeden i handen.
"Allt" sa han och hans leende växte ännu mer. Det pirrande i kroppen av Hanna leende och alla känslor var så främmande, att redan känna dragningskraften mellan oss och elektriciteten då vi rör varandra. Nä jag tror jag håller på bli galen.
"Ehm.. ja mitt liv är väl inte så intressant. Men jag heter då Wilma Jones och är 19 år och går sista året på gymnasiet på Samhällsprogrammet. Jag bor med mina föräldrar som aldrig är hemma och min irriterande tvillingbror Wille. Din tur" sa jag och han log mot mig.
"Har väl inte heller de mest intressanta livet, men heter då Scott Hunter 22 år och äger Hunters Entreprises efter min far. Bor själv i min lägenhet i centrala stan. That's it" sa han med ett försiktigt skratt i slutet. Jag studerade hans vackra ansikte, så starka konturer. Han var verkligen för perfekt för att vara sant. "Smaka denna nu, jag vill veta vad du tycker" sa han och tog en bit av morotskakan på din sked och höll fram mot mig. Jag kollade tveksamt på honom medans han väntade på att jag skulle öppna munnen. Tillslut gav jag med och öppnade munnen försiktig och han förde in skeden i min mun. Scott höll sin blick stadigt på mig medans jag tuggade på den. Han hade rätt. Jag som hatar morotskaka egentligen så var den här det godaste jag ätit. Jag sprack upp i ett leende vilket fick honom att le också.
"Jag måste erkänna. Du hade rätt detta var det godaste jag ätit" sa jag.
"Sa ju de, lita på mig nästa gång Wilma" sa han och jag svalde nervöst. Nästa gång? Han vill träffas igen, jag vet inte om jag ska skrika av lycka eller vad jag ska ta mig till. Allt kändes så lätt med Scott. Vi hade suttit i flera timmar och pratade om allt och då menar jag verkligen allt. Det hade till och med börja bli mörkt ute när han stannade utanför mitt hus. Jag har aldrig träffat någon så lik mig men ändå så olik samtidigt. Inom mig hoppas jag detta inte slutar här med jag kommer inte vilja vara som en jobbig tonårsflicka som skriver konstant och tjata efter honom. Jag vill inte skrämma bort honom nu då jag lyckats att inte skämma ut mig idag.
"Tack för skjutsen och för kaffet" sa jag och vände mig mot honom.
"Vi ses Wilma" sa han och lutade sig fram och kysste mig lätt på kinden. Ett helt zoo exploderade virvlande vilt runt i min mage. En lätt rodnad spreds sig på mina kinder och jag vände ner blicken.
"Hejdå Scott" sa jag försiktigt och hoppa ut ur bilen. Men skakiga ben gick jag upp mot vår dörr. Jag vände mig om och såg hur Scott körde i väg innan jag klev in i huset. Hade jag vetat vad jag hade möts av hade jag stannat ute hela natten. Ett rent och sagt kaos. Det såg fortfarande för jävligt ut här och en doft av alkohol och cigaretter låg svagt i luften. När jag kom in i köket satt mamma, pappa och Wille där och bråkade. När dem hörde att jag kom så vändes alla blickar till mig. Den ena argare än den andre. Men vad har jag gjort, dem har ingen rätt att vara arg på mig.
"Och vars har du varit unga dam?" Sa mamma irriterat och la armarna i kors.
"Hos Mia, jag skrev ju de?" Sa jag och höjde frågande på ögonbrynet mot henne.
"Så du visste inte om vad din bror höll på med här medans du var borta?" Fråga hon och jag svalde nervöst. Skulle jag ljuga eller inte var ju frågan.
"Nej.. eller jo.. men det spelar väl ingen roll." Sa jag och mötte Willes blick snabbt och hade blickar dödat hade jag varit stendöd och redan begravt.
"Du visste alltså om och stoppade det inte eller ringde oss? Jag trodde bättre om dig Wilma!" Sa hon besviket och jag höll på tappa hakan. Hon måste skoja med mig.
"Skojar du med mig? Det är väl inte mitt fel att Wille har fest och det hade inte spelat någon roll vad jag hade sagt då han ändå inte lyssnar på mig. Jag orkar inte lyssna mer jag går upp" sa jag irriterad och skyndade mig upp.
"Wilma" hörde jag mamma och pappa ropa efter mig men jag orkade inte med dem mer. Dem skulle inte få förstöra denna dag.
