COLORS

FÄRGER [Svenska]

Originalet: Jag=Theo
Färger. Han=Boris

I.

Jag kommer ihåg dagen då allting förändrades. Dagen då allt svartnade och all färg försvann från mitt liv. Den dagen då även mitt liv valde att försvinna.

Det hade varit en molnig dag i Amsterdam, och jag satt på en rostig bänk utanför en kaffeshop med en varm kaffe i handen. Den beska smaken av kaffet och den kyliga vinden i Holland gjorde en rätt så bra blandning och den varma drycken fördes långsamt ner min strupe vid varenda klunk.

"Är ledsen, det tog tid."

Det var han.

Mannen jag lärde känna när han bara var en pojk. En pojke med korpsvart rufsigt hår och ledsna, men trötta, mörka ögon. Jag kommer ihåg hur djup hans ryska dialekt var, som gjorde honom helt otydlig vid ord, men ändå hur mycket jag älskade den.

Jag träffade honom vid en svår tid i mitt liv, när allting var grått och sorgligt. Min moder dog något år tidigare, och jag var tvungen att flytta till min fader, som jag inte hade en så bra relation med, och hans flickvän. De bodde i Las Vegas och det var där jag träffade honom de första dagarna i skolan. För första gången på något år lyckades jag äntligen att se färger igen. Färgerna stannade kvar varenda dag, och när jag väl var med honom så blev färgerna starkare och synen tydligare. Det var som att jag inte behövde mina glasögon vid hans sida. Det kändes som att vi var på en annan planet. En planet där det bara var vi två. En planet där det bara fanns en färg, och den färgen var han.

"Det är lugnt," och det var det. Allting var jättebra.

Vi satt i en lugn tystnad på bänken och drack vårt kaffe medan vi hörde de holländska människorna runtom oss prata på deras egna språk, (vi hörde lite engelska här och där, liksom andra utländska språk som vi inte lyckades tyda.)

Vinden var rätt så stark den här dagen, och det gjorde att båda våra frisyrer svepte runt genom den kalla luften. Jag drog min kappa tätare inpå min kropp och kände någonting varmt läggas över min bara hand på bänken, men när jag kollade ner på min hand så var den varma grejen från innan borta och min hand började sakta bli kall igen.

Jag kollade bort mot honom. Hans kinder var en aning rödare än innan och han hade kommit närmare mig under den korta tiden jag inte kollade. Jag log åt tanken att det varma jag kände på min hand innan kanske var hans hand själv.

När vi båda druckit upp vårt kaffe så bestämde vi oss för att gå en runda på Amsterdams fulla gator medan det började skymma och gatlyktorna började lysa för att visa oss vägen. Vi gick på sidan av vägen och såg hur några bilar långsamt körde förbi. Vi kollade in i några affärer, men gick aldrig in i för att köpa någonting.

Vi pratade medan vi gick och vi skrattade åt hans dåliga skämt. Bara att vara där vid hans sida fick mig att inse hur trygg jag var med honom. Till och med som fjortonåring var jag trygg bredvid honom, och det hoppades jag att han också kände. Både när han var femton och just nu, som vuxen, i Amsterdam.

Våra händer var nära varandra, och jag var väldigt nära på att försöka ta hans hand i min egen, men innan jag visste ordet av det så puttade han undan mig en bit. Jag hörde ett susande ljud, en krasch och han var inte framför mig längre. Det susande ljudet hade varit en bil och kraschen hade varit bilen som kraschat in i en av butikernas skyltfönster på gatan. Folk skrek och en del hade börjat samla sig runt någonting på gatan. Oroliga diskussioner på främmande språk samlades runtom människo skaran.