Jag tog ett djupt andetag. Blundade. Försökte få ordning på tankarna som snurrar i mitt huvud. Det känndes som om min hjärna var en jordglob som bara snurrar och snurrar och mina tankar är länderna och de vill inte hamna på rätt plats. Sedan suckade jag uppgivet och öppnade ögonen. Och där stod han. På andra sidan parken bredvid skolgården och snackade med sina polare. Lika nochalant som alltid. Jag log för mig själv, och gapskrattade innombords. Om de bara visste. Hihi!
Detta är början på slutet. Eller början på början, om du heldre vill kalla det så. För det var något nytt. Något skulle förändras. Något skulle påbörjas. Någonting skulle ta slut. Idag. Nu. Jag väljer i alla fall att kalla det början på slutet. Det lät bättre. Mer spännande.
Jag vet inte hur länge jag hade stått där när en av hans kompisar upptäckte mig. Jag hade bara stått och stirrat på dem i flera minuter. Det var som att ryckas upp ur havets djup, kunna andas igen. Först då märkte jag att jag hade hållt andan. En mörkhårig pojke i min ålder pekade plötsligt på mig och sa något, sedan flinade han. Det kändes faktiskt som om någon hade hällt en hink iskallt vatten över mig medans jag låg och sov. Det kändes som om någon plötsligt hade givit tillbaka min rörelseförmåga. Andningaförmågan också för den delen. Sedan vände jag mig och och sprang. Halvvägs till den tråkiga stora byggnaden som ska likna min skola vände jag mig om och såg honom som nervöst spanade omkring sig, antagligen sökandes efter mig. Samtidigt som hans idioter till vänner gapflabbande bakom hans stadigt byggda kropp. Men senare när killen som såg mig pekade ut var jag hade stått fanns det ingen där. Inte heller hittade de mig i parken eller på skolgården. Men just som de skulle gå in ringde den öronbedövande ringklockan. Skoldagen hade börjat. Dagen för förrändring.
