Theodor är en riktig pratkvarn. Det är hans "gäng" också. Det är det första du måste veta om honom. Men det är inte det som jag beundrar hos honom, inte det som gör honom så speciell i min syn. Det är hans ögon. Specellt när han ler, men också när det är någonting som tynger ner honom. Det är bara att kolla in i hans magnifika pupiller, så vet man vad han känner. Jag vet att det inte är bra att gilla någon på grund av utseendet. Men jag kan inte låta bli.
Under hela första lektionen funderade jag på vad jag skulle säga. Hela tiden fick jag konstiga blickar från Teddys kompisar. Men jag ingnorerade dem. Jag lyssnade på läraren som genom en vägg. Kunde inte ta upp någon information, jag hade tankarna på helt annat håll. Theodor och hans vänner pratade i mun på läraren och kommenterade allt någon sa. Men när det äntligen ringde ut gick jag fram till honom där han stod vid sitt metallgråa skåp.
"Hördu, Teddy! Jag måste prata med dig lite!"
"Visst, snacka på."
Jag himlade med ögonen medan jag formulerade ihop en mening, eftersom jag inte hade kommit på något bra på 60-minuterslektionen.
"Jo alltså. Jag vill att du skärper dig i skolan och med dina uppgifter. Hela ditt liv och framtid hängder på dina år här i skolan." En sekund efter jag hade yttrat min åsikt ångrade jag precis varje ord jag nyss sa. Såklart blev jag röd som en tomat då, men antingen så märkte han det inte eller låtsades inte om det. Det påminnde om något som ens förälder eller en lärare brukade säga till en, inte ens flickvän. Som om han hade läst mina tankar sa han:
"Alltså, precis så där brukar ju min mamma säga." Han log, och jag blev än en gång hypnotiserad. Det kändes som om jag tuggade sandpapper. Jag var helt torr. Samtidigt vattnades det i munnen, det kändes som om jag hade hela Atlanten i mitt gap. Jag ville spotta. Men då kom den torra känslan tillbaka. Till slut slog jag ner blicken och han sa:
"Sluta nu, tjejen! Dessa år är några av de bästa vi kommer att vara med om. Man är ju undom! Skit i skolan, nu är det party som gäller!"
Han knuffade lekfullt till mig i sidan. Men jag kunde inte säga något, inte röra på mig, inte andas. Det sista han sa hade skrämt mig rejält. Men jag samlade ostadigt men snabbt ihop nytt mod.
"Jag menar..." Jag gjorde en liten kort paus för att öka spänningen."...det kan påverka vår relation", sa jag till slut. Snacka om att han blev häpen, han tappade nästan hakan faktiskt.
"Ja-a. Eller jag menar, o-okej" stammade han. Sedan samlade han sig och sa osäkert: "Jag ska försöka, okej?"
Sedan kom hans vänner och omslöt honom. Jag nickade till svar, även om han inte såg. Sedan gick jag iväg till mitt skåp och tog fram mitt material inför nästa lektion. Jag hade sagt det. Det som jag hade gått och ruvat på så länge. Det som jag hade haft på tungan varje gång som vi träffades. Men imorse, när jag vaknade på morgonen, kände jag att idag, hade jag fått nog. Jag tyckte att det var dags för en förrändring. Och nu hade jag sagt det. Det hade skett. Och det var jag stolt över. Jag log brett.
