Vargtjejen

Kapitel 7

Tidigare: "Ett lite skjul dyker upp och jag smyger mig fram sista biten. Jag hukar mig ner bakom en sten och vädrar. Ingen doft av Kellie, men en hel del ifrån trillingarna. De är helt klart här."

~~~◇~~~

Jag kollar ut i skogen ifall jag kan se de andra, men ser ingen alls. Jag antar att de fortfarande är med mig men håller sig gömda.

Plötsligt känner jag en svag doft från Kellie inifrån skjulet, jag måste in där. Jag smyger mig fram och tittar runt efter en väg in, men medans jag letar försvinner doften sakta. Jag hittar till skjulets dörrar och slinker smidigt igenom utan ett ljud. Jag gömmer mig bland några tomma tunnor och ser två män sitta och spela kort, bredvid dem på golvet är en lucka, jag gissar att det är där nere de håller Kellie.

Jag smiter ut igen och springer in i skogen, de andra kommer fram bland träden och jag förklarar vad jag sett.

"Två bara, de lär vi klara!" Säger Nico som nu är förberedd på att slåss.
Diego och Kian instämmer.

Det var längesen jag slogs, speciellt med varulvar. Men de har Kellie.. Jag skulle göra allt för Kellie, vi var som systrar ett tag den där sommaren, innan jag gav mig av..

Killarna har redan bytt form och väntar nu på mig men av någon anledning så vill min kropp inte skifta, jag kan inte, jag försöker men det går inte.

"Gå ni, jag kommer snart" säger jag för att de inte ska märka att något är fel med mig. De tassar iväg och jag står kvar och kämpar med att förvandlas, något jag så kämpat med att INTE göra de senaste åren.. och nu när jag behöver det så går det inte..

Plötsligt hörs ett skott och ett ylande, de är beväpnade! Utan att tänka mig för så springer jag in i skjulet. Jag finner Diego skjuten på marken, Kian och Nico står bakom varandra och morrar åt två män som båda riktar gevär mot dem. "Nej!" Skriker jag och springer allt jag har mot dem. Båda männen riktar sina gevär mot mig och avlossar, men på något mirakulöst sätt så lyckas jag undvika båda skotten och nu har Nico och Kian slängt sig över männen.

Jag springer fram till luckan och river upp den. Det går en trappa ner ifrån luckan och jag känner direkt Kellies doft därifrån. Jag skyndar ner för trappan och hittar Kellie i en bur.

"Kellie, hallå!" Ropar jag och slänger mig mot gallret.

"Luna? Tack gode gud att det är du!" Säger Kellie och tar tag om mina händer genom gallret.

Kellie är alldeles lerig och ser ut att ha varit här ett bra tag, hennes svarta hår ser ut som ett fågelbo och är alldeles trassligt och smutsigt.

"Hur länge har du varit här egentligen?" Frågar jag och släpper hennes händer för att försöka böja isär gallret.

"En vecka tror jag.." Svarar Kellie lite förvirrat, "Det går inte att böja sönder, jag har redan försökt". Kellie snyftar och kryper ihop i ett hörn.

"Kellie det löser sig, jag ska hitta ett sätt att få ut dig härifrån!" Säger jag och börjar leta efter något att få upp dörren med. "Vart har de nyckeln?" Frågar jag medans jag letar runt.

"Alltid på sig, eller där inne.." Säger hon och pekar mot en betongdörr.

Jag kollar osäkert på henne, "Vad finns där inne..?"

Men Kellie lägger bara ner huvudet i knät och gråter.

Jag går olustigt fram till dörren och ger den en knuff. Det gnisslar till och dörren öppnar sig.

Det jag ser ger mig kalla kårar och jag vänder min blick tillbaka till Kellie.. Vad i helvete har de gjort med henne? Tänker jag och ryser i hela kroppen.