Vargtjejen

Kapitel 16

Tidigare: "Det är.. Max..?"

~~~◇~~~

Samtidigt som jag får ögonkontakt med honom så går det upp för mig att han är den svarta vargen i min dröm.. minne.. eller vad det nu är.

"Max?" Utbrister jag förvånat.

"Ja Luna, kom"

"Varför? Vem är du? Vad vill du mig?" Frågorna väller ut ur min mun.

"Det är bråttom, snälla lita på mig"

På något vis så känns det som att jag kan lita på honom, som om vi känt varandra hela livet. Fast vi bara pratats vid en gång tidigare.

"Det är din mamma" tillägger han med en sorgsen blick.

Jag har ingen aning ens om hur han vet vem Annelie, min fostermamma, är, men av någon anledning så reser jag mig upp och följer med honom.

"Luna? Vad gör du?" Frågar Kellie när jag lämnar rummet.

"Jag kan inte förklara Kellie, jag bara måste gå" är allt jag säger till svar.

"Vänta.." ropar Kellie efter mig men jag bara går.

Kian och Diego håller på att resa sig från golvet när vi kommer ner från trappan.
Jag vill inte ens veta hur de hamnade där..

Kian ställer sig för ytterdörren som står öppen. "Du går inte härifrån med henne!"

"Det är lugnt Kian" säger jag.

Max spänner ögonen i Kian och Kian morrar hotfullt tillbaka mot Max.

Jag går fram och ställer mig bredvid Max. "Kian, låt oss gå"

Kian skakar på huvudet. "Vad håller du på med Luna? Känner du honom ens?"

Jag hinner inte svara innan Max tar ordet. "Ja, hon känner mig. Flytta på dig nu."

Max lägger en hand på Kians axel och puttar honom åt sidan.

Jag ser hur Kian är påväg att slå till honom, men jag fångar upp hans slag med min hand.

"Låt bli" väser jag.

Vi går båda förbi Kian och jag ser en svart lite risig bil stå parkerad nedanför trappen på grusplanen.

Kian följer efter oss ner till bilen. "Du vet inte ens vem han är Luna!" Skriker han.

"Jag är hennes bror för fan!" Skriker Max tillbaka.

Alla blir tysta och står som frågetecken, Kellie och Diego står i dörröppningen och bara gapar.

"Bror?" Säger jag förvånat. "Jag har ingen bror?"

Visst att jag känt någon slags samhörighet med Max, men att han skulle vara min bror? Nej, det tror jag inte på.

"Jag förklarar allt sen" säger han och kollar allvarligt på mig.

Jag nickar som svar och vänder sen blicken mot min flock.

"Lita på mig. Jag har en stark känsla angående det här, jag måste verkligen med honom"

"Jag litar på dig Luna" säger Kellie. "Men hör av dig, vi är din flock vet du. Vi finns alltid här för dig"
Hon springer fram och ger mig en kram.

"Luna jag hoppas du har rätt om det här" säger Kian.

"Det har jag" Svarar jag utan att faktiskt vara helt säker..