Vargtjejen

Kapitel 11

Tidigare: "Jag svarar att jag bara ska kolla med mamma först, men att hon kan komma hit så länge om hon vill."

~~~◇~~~

Jag ställer in matlådan i mikron och tittar ut genom fönstret medans den värms.

Jag ser en svag spegelbild utav mig själv i glaset. Jag ser trött ut. Mitt bruna lite halvlånga hår slingrar sig ner över axlarna, det ser helt okej ut. Men mina ögon är trötta och livlösa.
Jag suckar djupt och sätter armbågarna på diskbänken och vilar mitt huvud i händerna. Om livet ändå bara kunde vara normalt för en dag..

Jag rycker till när jag tycker mig se skymten utav en varg i skogen på andra sidan vägen. Jag fokuserar men vargen känns plötsligt borta. Det var säkert inget, tänker jag och ruskar bort det.
Men en olustig känsla ligger kvar och jag känner att det visst är någonting där.. Jag måste veta.. tänker jag och blundar.
Sen slår jag upp mina ögon igen, jag vet att de nu är gula varg-ögon jag har.

Jag sveper blicken ut genom fönstret och ut över skogen. Direkt ser jag honom.. en stor svart varg. Han stirrar rakt mot mig.

Jag blir alldeles stel och bara stirrar tillbaka, detta är inte en vanlig varg. Tänk om det är någon av trillingarna.. då vet de vart jag bor nu. Jag måste kolla upp det, tänker jag och slänger på mig skorna och rusar ut.

Jag hinner se den svarta vargen vända runt och springa iväg.
Jag skyndar mig fram och vädrar, denna doft känner jag inte igen. Det är någon ny. Jag hoppas att han inte samarbetar med trillingarna och nu kommer berätta för dem vart jag bor..

Jag kan inte låta honom komma undan så jag sätter igång och skiftar till varg. Det går relativt smärtfritt den här gången och när jag väl bytt form så följer jag snabbt efter spåret han lämnat efter sig.

Desto närmre jag kommer desto mer känner jag att detta är någon som varit varulv länge, det är inte någon ny.

•••

Helt plötsligt går doften upp i rök och jag kan inte längre känna vart han tagit vägen, fan.. Jag var så nära..

Jag går runt ett tag och letar men blir till slut tvungen att vända hem igen då det börjat mörkna.
Jag kommer till skogskanten alldeles innan den stora bilvägen, där skiftar jag tillbaka till människa.

Jag kollar över vägen och ser någon som står på tå och kikar in i vårat fönster. Kellie.
Jag skrattar för mig själv och skyndar sen hem.

"Hej du, funderar du på att göra inbrott eller?" Säger jag och skrattar.

Kellie hoppar överraskat till, "Nej, men jag har väntat i typ en timme" säger hon surt och går undan från fönstret.

En timme..? Har jag verkligen varit i skogen så länge? Det kändes som bara några få minuter..

"Eh.. förlåt, jag glömde bort klockan" ursäktar jag mig.

"Vad gjorde du ens?" Frågar Kellie och rynkar fundersamt på pannan.

"Äh, jag tog en promenad bara", jag vet inte varför jag inte berättade sanningen och om den svarta vargen, det bara blev så.

Jag låser upp dörren och vi går in tillsammans. Nu inser jag att min mat står kvar i mikron, jag struntar i att den har kallnat och ställer fram den på bordet, "vill du ha något Kellie?" Frågar jag medans jag tar fram något att dricka från kylen.

"Nej tack, jag har redan ätit" säger Kellie och sätter sig ner i soffan i vardagsrummet.

"Okej" svarar jag och plockar fram lite juice.

Jag tar med mig maten och juicen och sätter mig bredvid Kellie i soffan, "Vad är det som gör att du inte vill vara kvar hemma?" Frågar jag samtidigt som jag rör runt maten.

"Det är inte det att jag inte vill vara där, men Kian tyckte att med allt som händer nu så är det bra om jag kan komma där ifrån ett tag, tills det lugnat ner sig igen" säger Kellie och kryper upp med benen i soffan.

"Du är alltid välkommen här" säger jag och skyfflar in en bit med mat i munnen.

"Tack Luna" säger Kellie och ler. Hennes leende går sen över till en bekymrad blick och hon skrynklar pannan och tittar snett mot golvet, "Det var så hemskt.. hos trillingarna.." Hon pillar med en slinga av sitt svarta halvlånga hår. "Varje dag fick jag elchocker.." en tår rinner sakta längs med hennes kind.

"Jag tror att de hade in någon mer en kväll.. Jag vaknade av ljudet från el-pinnen som trycktes mot hud. Det konstiga var att jag inte hörde några skrik.." Kellie kollar fundersamt upp på mig, "Det var som att personen inte kände smärtan"

Jag kollar oroligt på henne.. "Är du säker på att det var någon mer där? Vem skulle det vara?"

"Jag är ganska säker, ja." Svarar Kellie med höjda ögonbryn. "Jag kunde känna lukten av honom. Och han var helt klart en varulv."

Våran spända konversation avbryts plötsligt av ett högt och långt ylande som hörs alldeles utanför huset.

Vi båda vänder huvudena mot fönstret och där står han, den svarta vargen från tidigare idag! Han står på gräsmattan alldeles innan skogsbrynet och stirrar på oss, hans ögon är röda.