Vargtjejen

Kapitel 15

Tidigare: "Jag tittar upp på Kian, "Ett ansikte som tillhör någon man inte vill bråka med"

~~~◇~~~

Det är ett manligt ansikte, en gammal gubbe. Han har skägg och grått hår.

Hans kläder är camouflage-färgade, som en jägare.

Vem är han?

Jag kommer tillbaka till verkligheten och slår bort alla tankar.

"Det var bara en dröm" säger jag.

"Luna, det är ingen dröm det du såg, det är ett minne" Säger Kian och fortsätter, "Det finns såna minnes-halsband. Jag har alltid trott att det bara var en skröna.. tills nu"

"Så.. Vad betyder det? Att någon stulit mitt minne och lagt det i ett halsband eller vadå?"

"Ungefär" säger Kian och rycker på axlarna.

"Ett minnes-halsband kommer alltid på något sätt att komma fram till personen som äger minnet." Förklarar Kian.

"Halsbandet liksom dras till sin rätta ägare och när det till slut når fram så får personen tillbaka minnet som om det hade varit en bit av en dröm" förklarar Kian vidare.

"Okeeej.. Det här låter helt vrickat" säger jag och kollar på Kellie som ser helt uppslukad ut av Kians berättelse.

"Ja visst, men hur vrickat är det inte att det finns människor som kan förvandlas in till vargar?" Säger Kian och ger mig en menande blick.

Jag suckar och himlar med ögonen "Så när skulle det här minnet ha ägt rum?"

"Det kan väl inte jag vet" svarar Kian stöddigt, "Du måste ju kunna placera det någonstans?"

Jag samlar kraft och tänker bakåt i mitt liv, men inser plötsligt att jag inte har några minnen kvar från innan jag träffade Kian. Allt är bara svart.

"Jag minns inte.. Jag minns ingenting" säger jag och börjar gå i cirklar med handen på pannan som om jag höll på att bli galen.

"Snälla Luna, lugna ner dig" försöker Kellie.

"Dina minnen kommer att komma tillbaka" säger Kian.

Jag vänder mig mot fönstret och tittar ut. Där borta vid skogskanten står han, den svarta vargen!

Jag ser in i hans ögon och han ser in i mina, trotts avståndet som säkert är på minst 100 meter så känns det som att vi står alldeles framför varandra, jag kan känna hans andedräkt och höra hans hjärtslag.

Ett surrande ljud blossar upp och vargen vänder sakta om och går som i slowmotion in i skogen igen, han tittar bak på mig en sista gång och vi får ögonkontakt.

I nästa sekund blir allt svart.

***

Jag går som i en tunnel som aldrig verkar ta slut.

Jag ser ljuset i slutet utav tunneln men verkar aldrig komma fram.

En svart varg dyker plötsligt upp bredvid mig. Den tittar glatt på mig och går vid min sida, vi båda är påväg mot slutet utav tunneln.