Det finns sekvenser av det som jag upplevt som jag helt tappat bort. Minnet sviker av droger och pskyisk sjukdom samt av trauma.
Jag är ingen expert på det men jag vet det jag varit med om är långt ifrån borta. Det gräver hål i min hjärna långt någonstans därinne finns det minnen och händelser i det förflutna.
Jag minns också bra saker nu när jag försökt blunda för det dåliga ett tag.
Jag minns sekvenser då jag kände mig älskad även fast det kanske var en dröm. Och jag vill verkligen inte glömma allt. För även om A gjorde hemska saker mot mig. Kan jag förlåta mig själv och honom. För han gjorde mig illa men aldrig så illa att jag dog.
Det är väl det som håller mitt hopp uppe att jag inte var använd. Att jag var brydd om någonstans. Iallfall inte hatad. Men någonstans finns också känslan av svek av alla runt om mig. En räddsla att inte vara tillräckligt älskad.
Eller att driva skam över famlijen.
Det är väl det jag tänker mest på att jag drar skam över alla omkring mig och att jag är en skam.
Det vill ingen vara.
Anledningen? Att ingen pratar om det. De flyger runt omkring oss som elefanten i rummet men ingen pratar med ingen om det. Och då känns skammen. Stigmat.
Och det for mig på dåliga tankar. Som jag vill börja med något riktigt destruktivt. Att vara den där skamliga flickan eller det där offret, eller psykfallet har alltid jagat mig. Det jagar mig fortafarande.
