Varför jag?

Kapitel 5

Jag vaknade upp i sängen i jordkällaren. Jag kände hur en våg av smärta sköljde genom min kropp. Jag försökte sätta mig upp, men kroppen bara skrek av smärtan.

Men jag lyckades faktiskt komma på fötter, på något sätt. Jag tog långsamma och försiktiga steg längs med väggen. När jag hade vant mig vid smärtan kunde jag gå normalt. Jag gick upp för alla trappor och kände försiktigt på dörrhandtaget. Jag tänkte att den så klart skulle vara låst. Men när jag tog tag i handtaget var det... Öppet!

Jag blev väldigt förvånad över det. Men jag tänkte att det här är min chans. Nu kan jag fly.

Det hade slutat snöa utanför. Jag sprang till vägen där killarna hade skottat. Jag började springa, jag sprang för allt jag var värd. Jag kanske bara får en chans tänkte jag, och det gav mig mer kraft att springa. Jag kom in på en smal grusväg och det var otroligt mörkt. Den lilla grusvägen var omringad av granskog.

Helt plötsligt bländades jag av ett stark ljus och jag stannade. Jag vände mig om och tänkte springa åt andra hållet när jag bländades igen av ett ljus. Helt plötsligt förstod jag, allt hade gått för enkelt. Det var en fälla. Jag menar, varför var dörren öppen? Jo, dem ville att jag skulle rymma. Så att dem kan straffa mig sen. Nej jag vill inte.

-o, vem har vi här då? Hörde jag Filip säga bakom mig. Jag vände mig om och såg hur Filip och Wille kom gående mot mig. Filip höll i en pistol jag vände mig om igen. Där stod Toby och Anton och de gick mot mig. Toby höll också i en pistol. Jag tittade ut mot skogen och såg Sebbe på ena sidan, och Oskar och Wille stod på andra sidan. Jag var fast. Jag hade ingenstans att fly.

Nu kommer jag dö. Nej jag tänker inte ge upp.

Jag sprang till sidan där Sebbe stod. Men det var ett misstag. Han var starkare och större än alla andra. Jag stannade en sekunden och tänkte hur jag kunde fly, men då kände jag nåt kallt och hårt mot min rygg.

En pistol...

Pistolen puttade mig framåt så att jag hamnade i Sebbes armar. Han tog tag i mina armar och vände mig om. Då såg jag Filip, hålla en pistol riktad mot mig.

Sebbe tog ett hårdare tag om mina armar och klämde hårt i dem. Jag kände hur tårarna rann ner från kinderna.

-aaajj, snälla släpp mig, skrek jag högt, men Sebbe klämde bara hårdare.

Filip kom närmre. Han böjde sig ner mot mig.

-ge mig ett bra skäl till varför vi inte bara ska döda dig här och nu, säger han med en otroligt kall ton.

-nej snälla jag vill inte, mmbbffbhd. Någon satte någon trasa för min mun.

Jag hörde hur pistolen laddades och sedan ett öronbedövande ljud. Han hade skjutit.Jag började se suddigt. Allt började gunga. Jag kände ingen smärta.

Det sista jag såg var Filips och Tobys retsamma min framför mig.

Var det så här jag skulle dö?

Jag han inte tänka mer, för färgerna tonade bort, och allting blev svart.

_______________________Hejsan! Förts och främst vill jag bara säga förlåt för att jag inte har uppdaterat på länge, har haft väldigt mycket för mig just nu... Men jag ska bättra mig jag lovar. Detta är ett väldigt kort kapitel men jag hoppas ni inte blir för besvikna. Men tack så sjuuuukt mycket för 200+ läsare, åh asså det värmer såå mycket asså ni fattar inte! M

Men vad tror ni kommer hända med Beatrice, kommer hon överleva, eller kommer det här att bli hennes död? Kommentera vad ni tror! Puss&kram! //olivia💋