Krigare ~

Kapitel 1

Krigare ~

Innehåll:

Blod. Svett. Och tårar. Dem tre korta orden betyder att man är en krigare. En kämpe. Man krigar för fred, för sina nära och kära. Men jag Leah Hamilton krigade för min frihet. Massa ärr sprider sig runt min kropp från piskor, knivsår och slag. Nu ska jag berätta min historia..

Leah Hamilton är en 18 årig tjej som bor ute i ödemarken, hennes folk lever i tält som en liten by, mitt ute i ingenstans omringad av skog. Tills den dagen då hennes by attackeras av deras fiender. Leah gör allt i sin makt för att skydda sin familj men blir tagen och får leva ett helvete..

***

Kapitel 1 ~

Mitt namn är Leah Hamilton och nu ska jag berätta min historia. En ganska hemsk historia om mig själv, som jag har varit med om..

Mitt folk betyder mest för mig. Det är det som för mig kraft och mitt hjärta större. Jag är en av dem bästa krigarna i vår lilla by. Det är nog runt 150 människor i vår lilla by. Människor från 5 upp till 60 år ungefär. Jag bor i ett stort vitt tält med min mor, far och lillebror. Familjen är min styrka, mitt allt.

"Leah, Leah, Leah" ropar min lillebror Theo på mig samtidigt som han drar i min tyg tröja. Jag har på mig ett par svarta vanliga läder byxor och en tajt tröja upptill som är gjort av tyg och sen en läderväst över det. Sedan har jag ett svart band som går runt mitt huvud, samt två streck på varsin av mina kinder. Det är nästan så alla ser ut här. Det jag älskar mest på mig själv är nog mitt hår, mitt långa bruna hår som når till midjan ungefär.

"Vad?!" Säger jag upprört mot honom för att han störde min koncentration. Jag brukar göra min dagliga yoga varje morgon för att hitta lugnet och ta in den nya dagen.

"Kan du lära mig hur man slåss?" Frågar han sedan och viftar med sitt träsvärd, jag skakar på huvudet. Mitt speciella vapen är ett långt svärd som jag alltid bär på ryggen, det är nog min bästa vän.

"Du är för liten för det" säger jag och försöker koncentrera mig igen på min yoga. Theo bara muttrar och går därifrån. Jag tror jag till och med hörde han mumla lågt "dumma syster". Jag bara flinar åt det och återgår till min yoga. Jag sluter ögonen och andas djupt.

Efter en halvtimme bestämmer jag mig för att gå ut och kolla hur läget är. Idag är det en speciell dag vi ska fira, som vi firar varje år. Det är att vi har varit i fred i 1 år, inga fiender har kommit till oss och inget krig har skett under 1 år. Massa människor hjälper till med att bygga en stor brasa som vi sedan ska tända på kvällen när mörkret faller på himlen, vissa fixar kött och massa gott till middagen. Männen fixar alltid den stora brasan genom att fixa ved och hugga träd och så jagar dem djur så att kvinnorna kan fixa maten till kvällen. Min mamma är även med i det gänget, jag springer fram till henne. På vägen dit hälsar massa på mig och ler mot mig. Jag ler tillbaka. Jag är så lycklig med dessa människor, jag har en ganska stor roll här för att min pappa leder detta stället och alla ser verkligen upp till honom, speciellt jag.

"Det luktar ljuvligt!" Säger jag och dyker upp bakom mamma och råkar till och med skrämma henne så att hon hoppar till när mina händer snuddar vid hennes axlar och jag tar in doften av mat allt vad jag har och ler ett leende.

"Visst gör det!" säger mamma och skiner upp i ett stort leende och skrattar till. Hon klappar mig även lätt på min hand som vilar är på hennes axel.

"Behöver du hjälp med något?" Frågar jag snabbt därefter och hon tänker till en stund och sedan höjer hon på pekfingret som att hon har kommit på något.