Krigare ~

Kapitel 2

Kapitel 2 ~

Det ösregnar ute och det är nästan helt kolsvart. Vi har massa lampor som lyser upp våran by, utan dem hade vi inte sett ett skit på natten. Jag står utanför mitt tält och har svärdet hängandes runt mig vilandes på min rygg och jag vet inte vad jag ska bära mig åt. Jag kollar över byn, männen gör sig redo för strid och kvinnorna gråter och håller om sina barn. Jag vänder min blick och blickar upp mot kullen ännu en gång.

Jag ser en stor folkmassa som är på toppen av kullen och dem är påväg mot oss. Dem rider på hästar, vissa går med utrustning på sig och vissa har farliga vapen vad jag kan se härifrån. Rädslan inom mig bildas.

Hela byn är hysterisk och männen är nu redo att gå ut i krig. Jag kollar mig omkring och tycker så synd om dessa människor. Dem ska inte behöva lida på grund av att några människor som inte har något bättre för sig än att förstöra andra människors liv, bara för att dem vill vara störst, bäst och vackrast.

1 år har vi klarat oss galant utan att en enda människa eller armé kommer och förstör. Vi firade 1 år IGÅR och just dagen efter ska vi bli attackerade, detta är inte rättvist. Rädslan inom mig går över till ilska, jag spänner mina knytnävar så hårt att naglarna skär i huden på min handflata.

Jag blir rasande av mina tankar, jag tar svärdet som hänger på min rygg i min hand och håller fast den hårt, min andra hand spänner jag så att knogarna blir vita. Någon nuddar min axel och jag hoppar till av rädsla och vänder mig snabbt om för att kolla vem det är. När jag ser att det är min far blir jag genast avslappnad och ett litet leende kommer fram på mina läppar.

"Du ska inte gå ut i strid" säger min far bakom mig tillslut. Han ställer sig sedan bredvid mig och kollar ut över de som kommer att hända snart. Jag blir i chock, nästan arg eller förvånad? Jag vet inte. Alla känslor kommer på samma gång och jag vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag vill känna.

"Va?" Får jag bara ut, men jag fortsätter sedan. "Bara för att jag är tjej? Eller är det bara för att du TROR att jag inte kan klara mig själv?" Jag får nästan ett utbrott av det jag säger mot min far och jag vet att vi inte har någon tid för att bråka just nu så jag borde bara lyssna på han och låta bli. Men jag är envis och jag vet själv att jag inte kommer att låta bli. Han kollar allvarligt ner på mig men en vass blick, skakar på huvudet och sedan går iväg för att strida för vårt folk. Jag står kvar med vidöppen mun och ser min far gå längre och längre bort. Min oro för han är stor. Min mor och min bror Theo kommer ut från vårt tält för att kolla vad det är som händer och jag ser oron i deras ögon när deras blickar är riktade mot den stora kullen.

"Mamma, jag är rädd" hör jag Theo säga tillslut. Mitt hjärta brister när jag hör Theos ord.

"Allt kommer att bli bra" säger mamma till Theo och kramar om honom. Dem sätter sig ner på marken kramandes. "Kom min Leah" säger mamma och jag vänder mig om, Theo sitter i mammas famn på ena sidan. Mamma håller uppe sin andra arm för att vänta att jag ska sätta mig där. Jag tänker efter en stund och kollar tillbaka mot kullen. Jag ger mamma en blick och hon förstår direkt att jag inte kommer att sätta mig vid dem.

Jag tänker kriga för min byn. Inget kan stoppa mig. Jag kollar mig åt sidan och sedan framåt. Min far har redan kommit en ganska lång bit bort och det är bra för att om han ser mig blir det inte kul. Jag smyger mig igenom tälten och gömmer mig och gör mig redo. Mitt svärd vilar hårt i min hand. Jag smyg tittar då och då på mitt folk och våra fiender. Dem har kommit fram till mitt folk och jag ser att dem pratar med varandra. Några män går förbi mitt folk och in i våran byn. Någon från mitt folk försöker hindra dem att inte gå in och dem börjar genast att slåss. Nu börjar alla att slåss, jag hör massa skrik.