Krigare ~

Kapitel 4

Kapitel 4 ~

Hennes höga ord får hela gården att kolla på oss. Några av vakterna är påväg mot oss och tjejen som jag än inte vet namnet på går fort undan och jag står som fastklistrad kvar. När vakten väl är framme vid mig kommer en svingande hand rakt på min kind så att jag flyger åt sidan ner på marken.

"Fortsätt jobba! Inget prat!" skriker han.

Jag kämpar mig upp på fötterna igen. Min kind är bortdomnad, jag kan inte känna något alls bara att jag har ont överallt och att jag inte orkar mer. Jag går tillbaka till mina vattenhinkar och ska precis bära upp dem på axlarna när jag ser Damian gå en bit bort, han är nog på väg till någon cell för att hämta någon. Han får syn på mig och ger mig ett flin, jag kollar genast bort.

Jag är halvvägs över gården med hinkarna på mina axlar tills jag känner att min fot snubblar på något som känns som en annan fot och jag ramlar med hinkarna på marken. Jag ser att en vakt står och skrattar åt mig och jag förstod redan att det var han som fällde mig.

"Tre slag med piskan" säger han allvarligt efter att han har skrattat klart.

"Du fällde mig!" skriker jag argt och reser mig upp med sammanbitna tänder för smärtan i hela min kropp. Jag tänker inte ta emot mer slag från den piskan. Han går mot mig och jag spänner knytnävarna. Utan att tänka klart så slog jag till ett slag med min knytnäve på hans kind när han började närma sig mig och han staplar bakåt. Jag passar på att springa min väg. Jag springer mot utgången fastän jag vet att jag inte kommer komma ut därifrån. Jag känner någon som greppar tag om min handled och drar mig intill sig med en kniv mot min strupe. Jag är tagen och jag ligger illa till. Flera vakter tar tag i mig och tar med mig till en gränd. Jag försöker sparka och kämpa mig loss, men det går inte.

Vakterna slänger mig i ett hörn, den hårda sten väggen och sten golvet ger smärtor i kroppen av att dem knuffade mig så våldsamt. Det står cirka fyra vakter runt om mig och jag känner rädslan sprida sig i kroppen. Jag känner svetten som rinner från pannan och några svettdroppar på ryggen som rinner. Jag kan inte föreställa mig vad dem kommer göra, men jag har en obehaglig känsla i kroppen som känner av vad dem tänker göra med mig. En av vakterna sätter sig på huk framför mig och hånflinar. Han smeker mig på inre låret och jag rycker genast bort, då känner jag att någon drar mig i håret ner till marken och en annan håller fast mina händer. Jag blir genast nervös och andas snabbt. Det värsta som kan hända får inte hända.

"Nu du din lilla hora" säger en av vakterna och kommer närmare. Jag sparkar med benen och försöker ta mig loss men det är lönlöst. Jag känner att någon river upp mina byxor våldsamt. Jag vågar inte titta, jag kan inte hålla inne gråten. Mina ögon vattnas och ett fåtal tårar rinner nedför mina kinder. När byxorna väl är av sitter jag blottad med endast trosor och en tröja på mig. Jag känner en hand röra sig vid mitt inre lår nära mitt underliv.

"SLUTA! JAG BER ER!" skriker jag gråtandes. Min tröja är nästan helt blöt av allt svett och nervositet. Jag hör bara en vakt skratta och knäppa upp sitt skärp. Plötsligt så stannar alla upp av en hög arg röst. Jag känner att greppet från mitt hår och mina armar lossnar och jag kryper genast bort till hörnet och kurar ihop mig.

"Vad i helvete håller ni på med?" hör jag en arg röst säga. Jag kan inte se vem det är för att vakterna står i vägen men jag tror jag känner igen den rösten. Vakterna flyttar osäkert på sig och jag ser Damian kolla på mig helt förskräckt. Han ser mig ihopkurad i ett hörn med bara trosor och en tröja på mig. Han flyttar sin blick från mig till vakterna. Känslan inom mig säger att han kommer låta det fortsätta sån hemsk människa som han är.