Wild Hearts o.r

7

*Omars Perspektiv*

När Oliva lagt sig i mitt knä hade allt blivit väldigt stelt. Den gesten var ju något man gjorde om man kanske var tillsammans eller något sådant. Hursomhelst hade vi sagt hejdå till varandra i form av en kram och jag hade begett mig hemmåt. Nu stod jag och skrapade otåligt med foten i marken samtidigt som jag väntade på den där jäkla bussen som aldrig kommer i tid. Som en dum ovana när jag blev sur eller irriterad tog jag upp en cigarett ur fickan. Jag tände på giftstickan och kände sedan lugnet skölja som en våg över mig. När jag såg fordonet jag skulle åka med åka längst med vägen slängde jag ner cigaretten på marken och stampade på den.

Efter ungefär femton minuter i en skumpig buss var jag framme vid mitt hus. Med alldeles för kalla händer försökte jag få in nyckeln i låset. Typiskt mamma att alltid låsa dörren,även när hon var hemma.  När alldeles för många svordommar hade lämnat min mun lyckades jag komma in. Jag andades in den varma luften och doften av nybakat bröd. 

"Bakar du mamma?" frågade jag glatt. Mamma kom ut i hallen iklädd ett rosa förkläde som var täckt av mjöl.

"Ja det gör jag faktiskt" sa hon och skrattade samtidigt som hon torkade av mjölet från händerna på förklädet.

"Ropa när det är klart,jag går upp på mitt rum så länge" Hon nickade och jag gick förbi henne och upp för trappen.Trött av utmattning slängde jag mig på sängen och lirkade upp mobilen ur fickan. Förhoppningarna om att Olivia skulle ha skickat ett sms sjönk när jag såg att inkorgen var tom. Efter att jag som vanligt hade scrollat igenom alla sociala medier kände jag hur ögonlocken blev tunga och jag föll i en djup sömn.

Skräckslagen satte jag mig upp i sängen när min mobil plötsligt hade börjat ringa och väckt mig ur min sömn. På skärmen stod namnet "Olivia" och jag drog genaste med fingret på mobilen för att svara.

"Hallå?"

"Omar du måste komma hit, de förföljer mig" panik viskade personen på andra änden.

"Men hallå Olivia, vart är du?" skrek jag tillbaka

"Vi busshållplatsen där vi brukar träffas, snälla skynda dig!" pep hon fram.

Jag slängde mig ut från mitt rum och hoppade ner för trappen. Det enda jag hann ta på mig var mina vita sneakers. Jackan lämnade jag och skyndade sedan ut ur huset. Jag sprang för allt jag var värd mot bushållplatsen där Olivia sagt att hon befann sig. Ögonen tårades och mina ben vek sig nästan. Klumpen i magen blev nästan större nar jag såg två gestalter lägre fram på gågatan. Jag kisade med ögonen och såg även en tredje gestalt framför de. Olivia!  Snabbt knappade jag in på de två killarna, Jag måste komma på en plan, snabbt!

Utan någon som helst eftertankte sprang jag förbi killarna och fram till Olivia.

"Älsking förlåt, jag menade inte att såra dig" Olivia vände sig om och kollade förvånat men en aning lättat på mig. Jag blinkade hastigt åt henne som ett tecken på att hon skulle spela med i min lilla "scen"

"Jag borde inte ha sprungit iväg sådär" sa hon och kollade sorgset på mig.

"Jag älskar dig" sa jag och utan att riktigt tänka mig för pressade jag mina läppar mot hennes. Jag greps av panik av min impulsiva handlig. Killarna som tidigare förföljt Olivia hade stannat upp när de sätt att hon inte var ensam. De hade givit varandra en blick och sedan fortsatt att gå längst med gatan.

"Bra spelat Omar" sa Olivia när jag dragit ifrån våran kyss.

" Du var inte så tokig du heller, tur inget hände med de där killarna" sa jag lättat.

"Ja! Ja blev skräcklsagen när jag upptäckte att de följde efter mig"

Jag stannade med Olivia till hennes buss anlände. För att vara på den säkra sidan. När jag sedan vandrade tillbaka mot mitt hus började Olivias mening spelas upp i mitt huvud om och om igen.

"Bra spelat Omar" "Bra spelat Omar" "Bra spelat Omar"

Men tänk om jag inte ville spela, tänk om jag ville att allt skulle vara äkta?