Wild Hearts o.r

6

*Olivas perspektiv*

Jag drog en vit t-shirt över huvudet och knöt en rutig skjorta kring min midja. Sedan styrde jag stegen mot den lilla pallen som stod bredvid sminkbordet. Jag satte mig ner och öppnade översta lådan och plockade fram min foundation. Snabbt kletade jag på produkten i ansiktet och borstade sedan på ett puder. Med van hand ritade jag med eyelinern över hela ögonlocket och avslutade med en liten vinge. Jag granskade mig själv i den runda spegeln och blev faktiskt ganska nöjd över dagens sminkning samt dagens klädval. Idag skulle jag träffa Omar. Killen som jag bestämt avisat första kvällen men som jag sedan börjat lära känna. Tro inte att jag inte vet vem han är. För det gör jag. Jag vet hur han har behandlat olika tjejer samt att han är en fest kille ut i finger spetsarna. Det är det som skrämmer mig lite, ibland. Fast vi känner ju knappt varandra och jag kommer aldrig låta mig själv luras med på något han säger. Jag tänker inte bli någon leksak han kan lämna när han vill!

Jag pressade mitt blåa sl kort och gick sedan genom spärren. Musiken strömmade genom hörlurarna och fyllde hela mig med en underbar känlsa. I väntan på att tåget skulle anlända gick jag igenom instagram i hopp om att hitta något intressant. Till min stora besvikelse hade ingen updaterat under morgonen så jag återgick till att bara stå och lyssna på musiken.

Jag åkte upp för rulltrappan som skulle ta mig upp ifrån tunnelbane stationen. Jag omringades av ett flertal människor som skulle samma väg som jag. När jag följt folkhavet kom jag äntligen fram till plattan, alltså Sergels Torg. Jag kollade runt lite och fann sedan en kille som jag mycket väl kände igen. Han stod en bit bort från platsen där jag befann mig och kollade ner i sin mobil. Sakta började jag röra mina fötter mot den välkända filuren. När jag stod endast ett fåtal meter ifrån honom lyfte han på huvudet och kollade på mig. Han log och omfamnade mig. Jag drog in hans doft i näsan och gosade in mig i den svarta halsduken han bar.

"Heeeej" sa han och drog ut på e:et. Jag svarde honom på samma fjantiga sätt och vi båda brast ut i skratt. 

"Vad ska vi hitta på?" frågade jag nyfiket.

"Jag tänkte att vi bara kunde ta en fika och prata lite" svarade Omar med ett lätt leende. "Följ mig bara"

Vi gick långa krokiga vägar genom staden och tillslut anlände vi till ett litet cafee i hörnet av en byggnad. Jag rynkade på näsan när jag granskade cafeet. Det såg väldigt sunkigt ut och jag blev genast lite besviken av Omars val. Men mina åsikter ändrades snabbt när han öppnade dörren och vi steg in. Runt om oss fanns en massa soffor och fina dekorationer. Det luktade svagt av vanilj från doftljusen som fanns runt om kring i rummet. Vi disken fanns massor av tårtor, kakor och olika slags bakelser. Det befann sig inte alls så mycket folk i lokalen vilket gjorde det hela väldigt hemtrevligt. Vi gick tillsammans fram till kassörskan och beställde. Omar insisterade på att han skulle betala och med lite motstånd från mig gick jag tillsut med på det hela. Vi slog oss ner vid en soffa gjord av något slags vinrött tyg. På bordet framför oss stod en vas med vita tulpaner och ett fint ljus. 

"Vad mysigt det var här" sa jag och kollade drömmande runt.

"Ja jag vet, det var därför jag tog med dig hit" svarade han med ett busigt flin på läpparna.

Vi pratade och åt, och pratade ännu mer. Jag skulle inte ljuga om jag sa attt det var väldigt trevligt och Omar hade visat en helt ny sida av sig själv. Jag trodde helt ärligt att han var en riktigt känslokall kille utan humor som bara var "bad" helt enkelt. Alltså att han gjorde saker som man inte skulle och blev "känd" för det, alltså han fick hög status bland alla. Fast sanningen var att han inte alls var så. Han hade skämtat och skrattat otroligt mycket under tiden och han hade även varit väldigt djup i sina ord. Vi hade haft väldigt många oseriösa samtal men även en hel del deep talk. 

"Jag tror jag spyyr" sa Omar och lutade sig tillbaka i soffan efter att han hade tryckt i sig en jordgubbsbakelse samt en stor bit kladdaka.

"Ja det kan jag tänka mig så mycket som du åt" 

Han skrattade och slog mig lite löst på armen. Helt utan att tänka mig för lade jag mig ner med huvudet i hans knä. Jag kunde känna hur han snabbt spände sig och jag gjorde lika så.

Varför gjorde jag så egentligen?

Snabbt reste jag mig upp och en rodnad spred sig över mina kinder.

"Ehm, ehh förlåt, det var absolut inte meningen"